Tävlingspremiär i Varberg

Tänk, i går ställde jag mig i en startfålla för första gången den här säsongen och redan när jag stod där hade jag bestämt mig för en grej. Jag skulle gå i mål och känna mig nöjd. Oavsett hur det gick.

Det var ju förresten inte bara tävlingspremiär i går i Varberg, det var också första tävlingen med Team She Rides och min första elitstart. I sista sekund spikades planerna, Lovis och Jimmy bestämde sig för att hänga hemma och jag åkte till Varberg tillsammans med Anders – fint att roadtrippa lite och få en paus och bara tänka på sig själv en hel dag.

Väl framme i Varberg mötte jag upp teamisen Sandra och vi körde igenom banan, testade lite spårval och snackade om allt och inget – så himla skönt att ha någon att göra det med. Jag bestämde mig för att ta några a-spår och några b-spår – men när starten väl gått kom jag liksom inte riktigt ihåg när det delade sig om det var stenkista eller hopp eller dubbelhopp eller hejkomochhjälp och efter att ha kört fram till ett hopp jag inte tog eftersom jag blandade ihop det med en stenkista jag skulle köra valde jag att gå bara på b-spår resten av rejset.

När vi kört igenom banan hade vi flera timmar till start. Vi käkade lunch, mötte upp Ingrid och Sara, fick varsin team-tröja att rejsa i eftersom våra nya teamkläder inte kommit ännu och så slog vi ihjäl tiden fram till uppvärmning.

Jag kände mig ganska stressad innan start och ville bara bort från folk. Jag har inte mått så himla bra det senaste, det är därför det inte hänt så mycket på bloggen och då är det också lite påfrestande med mycket människor även om jag gillar dem. Det var skönt att rulla iväg på uppvärmning och det var lite antiklimax när starten var en kvart sen – inte konstigt dock, det var 500 tävlande till start under dagen så arrangören hade mycket att stå i och gjorde det bra.

Det var ett riktigt stort startfält damer. Tolv tjejer i elitklassen, ett gäng juniorer och så några veterandamer. Ett av de största startfälten damer i XCO jag sett tror jag, så mäktigt. Det var lite kaos när starten gick och alla skulle uppför en knixig backe ganska fort. Mina ben kändes sega från söndagens långpromenad med Lovis i bärstol men tekniken var ganska bra. Insåg fort att jag hade lite för mycket luft i däcken och lite för mycket luft i min framdämpare och tänkte att jag måste ta mig lite tid att prioritera detaljer som att stansa däck, finjustera dämpare och fixa fast klossar under mina nya skor så att nästa rejs blir lite bekvämare.

Alla jag snackat med om Varbergs bana inför tävlingen har sagt en sak. Den är svår. Jättesvår. Det var nästan så jag tänkte att jag inte skulle köra den för alla sa att den var så svår. Och ja – den hade flera kluriga a-spår och en hel del småknixar längs med vägen men den var mer kul än den var svår, jag tyckte den var riktigt skojig. Här finns en liten filmsnutt om du är nyfiken:

Det första och halva det andra varvet hängde jag faktiskt på tjejerna framför mig hyfsat. Fick massor av pepp av att ligga och rejsa lite med teamkollegan Ingrid – hon är stark som ett ånglok, jag drar väl en promille av hennes watt, men är teknisk och det var roligt att se hur vi liksom har olika styrkor och det gjorde gott för trötta ben att vi kunde peppa varandra lite.

Jag kroknade rejält halvvägs och det är ju liksom där det börjar på riktigt. Jag plockade fram bra tankar – påminde mig själv om att jag tränar hälften så mycket som de andra, har en ettåring hemma, har mått skit ett tag, har haft varenda förskolebacill i hela Småland i systemet under våren och att jag trots att jag inte kunde hänga på faktiskt körde mitt starkaste och snabbaste någonsin.

När det blir sådär – att jag känner att jag tappar och det verkligen inte finns en chans att plocka upp – då brukar jag försöka tänka om lite och istället satsa på att ta kurvor och hinder lite bättre än på de första varven och våga gasa lite mer utför. När man haft några varv på sig blir det ju liksom enklare även om man är trött. Jag körde fel på ett ställe där det borde stått en flaggvakt men det hade inte spelat in så mycket på resultatet så det var inget att hänga upp sig på och trots tröttheten mot slutet hade jag roligt. Ryggen krampade lite, magen som tajmat in mensens första och värsta dag, krampade ikapp men pannbenet fanns där och lyckan över att kunna och orka och få möjlighet att tävla fanns också där.

Jag rullade över mållinjen som sista dam i elitledet förutom någon som gjorde en DNF (inte fullföljde). Inte otippat och det gör mig heller ingenting – jag kan gärna komma sist om jag är med och bidrar till bredd i min sport. Och även om jag egentligen skulle vilja vara lite snabbare känner jag mig ändå nöjd. Det är tredje tillfället på kort tid som jag känner mig nöjd just för tillfället även om jag på sikt vill mer och det är något som jag tycker är härligt. Att vara nöjd just precis nu – men att veta att jag och min coach jobbar vidare mot något mer. För man kan liksom vara både nöjd och vilja mer, det har jag inte fattat riktigt förrän nu. Är du med på hur jag menar?

Det var förresten makalöst fint att hänga med teamet. Och mäktigt att grymma teamisen Sara Öberg var först över mållinjen och fick börja säsongen med att stå överst på pallen.

Nu laddar jag om inför Första Maj-loppet i Kvänum. Material ska justeras, korta muskler ska stretchas, och lite mer fart ska hittas. Tänk – säsongen är äntligen igång, det känns så kul och varenda timme jag lagt ned under vintern känns så värd för jag är så mycket starkare än jag varit tidigare.