Starten är mäktig, starfältet stort. Och starkt. Solen gassar. Trettio grader i skuggan. Mina kläder som var genomblöta efter en nedkylning några minuter innan start börjar redan torka. Masterstarten kör ganska fort genom Ludvika och jag är försiktig.
Det är som om att det här loppet inte handlar om mig. Det handlar om hur den svenska mtb-arenan äntligen utvecklas på ett vis som gynnar damerna. Ett sjuttiotal damer i elit och masterklasser går i väg i separat damstart på svenska mästerskap i långlopp – en timme före herrarna. Precis sådär som jag drömt om i alla år. Precis så. Och det är det som är viktigast – att det börjar hända.
Jag har inte kört Finnmarksturen tidigare och jag är inte tränad för att orka ligga på hårt länge. Jag är också superkänslig mot hetta – det går bara inte. Min plan är att gasa så länge det finns gas, att kriga så länge jag känner att det ger mer än det sliter och jag hoppas ju förstås att jag ska skrälla och orka hela vägen. Alla åttioen kilometrar.
Det märks tydligt att jag är en cyklist som är åkstark på stig men varken har pangpang eller pannben på grusväg. Jag njuter av att köra på på roliga tekniska partier och tappar fart på vägarna. Till slut känner jag att jag måste släppa gruppen jag kört med ett tag och blir ensam på långa, långa partier med cykelbana och när jag kommer in på stig igen efter det har jag tagit slut. Det går i sju-åtta kilometer i timmen och värmen gör det den gör med mig. Fötterna svullnar, huvudet dunkar – det är säkert lika för alla men jag tycker inte det är värt det och bestämmer mig. Det får räcka.
Efter femtiosex kilometer och två timmar och femitiofyra minuter i rulltid kliver jag av, dricker vatten, nästan-gråter litegrann men får snabbt känslan av att jag inte misslyckats. Tvärtom. Jag lyssnade. Jag tolkade signalerna. Jag hade inte pannbenet för kramp, kräkningar och långsamma slutmil – jag hade inte ambitioner som krävde att jag behövde det på något vis. Jag har inte tränat för det här. Jag har inte satsat på det. Jag förväntades inte köra in i toppen. Det var skönt.
Det den här dagen handlade om allra mest var laget och om allt fint som kommer med att vara lag. Känslan av att höra ihop, att ha en långloppsfamilj. Fjärilarna över att ha tillgång till ett superproffsigt crew med service, langning och omtanke oavsett om du är den i laget som kör för pall eller den som kör för de andra eller den som hamnade långt bak i fältet direkt. Alla lika värda. Och känslan av att det är liksom skit samma att jag inte körde bra – jag får ju vara glad tillsammans med Sara, Sue, Marika, Sandra och Ingrid som körde bra och Jessica, Jaime och Otto som servade oss.
