Jag körde en träningstävling igår. IKHP fixade på sina MTB-spår på Stensholm i Huskvarna och jag lyckades prioritera att köra den, så himla fint. Eller – mest bara riktigt jävla skitjobbigt på alla sätt och vis och träning på precis allting jag behöver träna på. Fokus på rätt ställe helt enkelt, precis som på bilden som Tobbe från Cycling Jönköping knäppte.
Först kördes ett mastervarv på banan. Redan där skakade jag runt som en påse skridskor – mest för att det gör mig så pissigt jävla skitnödigt jättenervös att åka mastervarv med massa folk som cyklar stig som om de aldrig gjort annat. Men redan där börjar ju träningen – att utsätta sig för situationer som är jobbiga, stressiga och känns utsatta är så sjukt nyttigt. Och i slutändan skiter väl precis alla i hur alla andra kör för det spelar ändå ingen roll.
Efter ett av mina mest oskillade mastervarv någonsin var det startdags. En grusbackjävel upp till mitten av Stensholmsbanorna för att få lite action och spridning och sedan en backjävel ned för att chocka sig riktigt ordentligt – att hålla emot nedför när man just gått från noll till hundra är inte alltid det lättaste.
Sedan skulle det köras fyra varv. Jag tänkte att det skulle ta någonstans mellan 12-15 minuter per varv men det blev snarare 15-20 minuter, herreguuud så segt, och när jag gick ut på mitt sista var väl resten redan klara med sitt och jag funderade på att lägga av och nöja mig med tre varv men kom att tänka på Jenny Rissveds som i någon intervju resonerat kring att om alla grabbar körde si och så långt, varför skulle hon inte köra lika långt. Och dessutom – att ha tid att köra XCO om kvällen är ju lyxigt som småbarnsförälder. Jag körde vidare.
Banan är teknisk och det var precis vad jag behövde. Jag halkade runt på rötter jag inte brukar ha problem med, jag fastnade med brallan i sadeln och höll på att gå över styret, jag ramlade i en uppförsbacke och jag tröttskakade runt i största allmänhet. Inte det minsta konstigt – jag har ju inte tävlat sedan typ i maj väl? Man måste träna sig på det och man måste ha dåliga dagar för annars vet man ju inte när man har bra dagar ju.
Jag hann fundera ganska mycket under mina fyra varv. Det är ett tecken på att det inte finns pangpang nog att ligga på för när det gör det finns det inte mycket annat att tänka på än stigen. Jag tänkte på att det hade varit gött att hänga i folkets park och chilla och kolla på bilar med Jimmy och Lovis istället. Jag tänkte på hur mycket jag älskar att köra XCO även när jag kör skit. Jag tänkte på att det var då själva fan att min bäckenbotten krånglar jättemycket just nu, det har ju ändå gått två år sedan jag klämde ut ungen, ska det krånglas hela livet? Jag tänkte att jag nog skulle bli bättre med en dropper post och sedan tänkte jag att det skulle det nog inte alls – skylla på material är alltid en dum idé.
Och så tänkte jag att jag tänkte för mycket och försökte låta bli att tänka och bara köra och när jag fokuserade på att köra tänkte jag på hur fantastiskt det är att jag får hålla på som jag gör. Tack livet för att jag får ramla i uppförsbackar och skrämma slag på mig själv över hala rötter.
