En oktoberdag på Omberg

Idag har jag plockat fram en ljuvlig oktoberdag på Omberg från minnesbanken. Det är den allra gråaste sortens vinter och jag längtar efter min syster som varit till sjöss en vecka och jag längtar efter äventyr. Vi är så bra på äventyr, min syster, mitt barn och jag. Vi drar iväg helt oplanerat och det blir allt från svampplockning till random upptäcktsfärder och korvgrillning.

Vi börjar med en massa fina bilder – så ska jag berätta en väldigt läskig, nästan till och med en aning spöklik, sak sedan.

Jo, men det där läskiga undrar du förstås över. Jag med. Men – vi hittade efter mycket om och men en fin grillplats – den lättillgängliga vi först tänkt oss var upptagen och vi tog fel stig och fick gå flera kilometer längre än vi tänkt oss och stannade till slut vid en annan plats än vi planerat. En vacker grillplats nära branten ned mot vattnet. Det var lite kyligt men jackor och brasa värmde och vi grillade korv och hängde ett bra tag.

Flera gånger kände jag mig iakttagen. På ett obehagligt vis. Jag spanade försiktigt runtomkring men ville inte säga något till Helga, jag kände mig lite fånig. Jag är aldrig rädd i skogen. Aldrig någonsin är jag så trygg som jag är där och det var mitt på blanka dagen. Men någonting var det – jag kände det så himla tydligt men eftersom jag inte kunde se något eller någon skakade jag det av mig och försökte att inte bry mig.

När vi var på väg hem berättade jag för min syster om den där känslan. Och gissa? Hon hade haft samma, flera gånger. Och hon är lika trygg som jag till skogs – vi är liksom uppfostrade utomhus, där finns inget farligt. Men hon hade haft samma känsla. Omberg är ju mytomspunnet – det finns många sagor om troll och vättar och knytt – kanske var det något skogsväsen som spanade på oss när vi grillade korv, vad vet jag.