Om när jag träffade den stora kärleken

För åtta år sedan levde jag ett helt annat liv. Jag hade hittat cyklingen men jag var också sjukskriven för utmattning och jag åkte ofta hem till Huskvarna för att komma bort och få återhämtning. Jag bodde i Norrköping, drev reklambyrå och hade nätverkat mig själv sönder och samman och av lite olika anledningar hade jag valt att vara medlem i IKHP istället för någon av Norrköpingsklubbarna. Jag längtade hem och IKHP blev en anledning att åka hem oftare.

En helg tidigt på året gick jag en tävlingsledarutbildning med IKHP. Det var flera klubbkompisar som gick den och jag hamnade bredvid en kille som var ungefär lika rastlös som jag. Jag minns att jag ritade i mitt svarta block, sådär som jag gör för att kunna lyssna – jag måste rita. Han kollade nyfiket på det jag ritade och jag minns så himla väl att det var något med honom som jag inte kunde sätta fingret på och det irriterade mig. Jag trodde det var första gången vi sågs men han har senare poängterat att det var det inte alls och det är ju förstås lite pinsamt att jag inte kommer ihåg honom från en träning på IKHP bara några månader tidigare.

Efter kursdagens slut övertalade han mig att hänga med och cykla. Jag hade inte med mig några saker för cykling till Småland den helgen men fick låna hans pappas cykel och lite kläder från min mamma, som också följde med och på vintrig cykling. Jag minns att det var fascinerande hur han och jag bara behövde titta på varandra för att kommunicera – och att det var som om att vi direkt förstod vad den andre tänkte.

Vi höll kontakten efter den där helgen. Och vi blev snabbt väldigt bra vänner. Det förvånade mig. Vi var på så olika plats i livet på så många vis och ändå hade vi så mycket gemensamt. Så mycket att prata om. Vi hade roligt när vi sågs. Vi började träna ihop. Åka till tävlingar ihop. Åkte skidor, skridskor, cyklade, styrketränade och sprang. Pratade i timmar.

Månaderna gick och om hösten var jag hemma och efter en tävling på Hallby cyklade vi till IKHP för att träna på en grej i Strutsabacken, skidbacken vid IKHP-stugan på Huskvarnaberget. Där hade man grävt ett dike, jag tror det var en ledning till snökanonerna som skulle ned i backen och det där diket ville jag lära mig att hoppa över. Vi hängde rätt länge där i backen den eftermiddagen och jag minns så väl att världen vid ett tillfälle liksom gick i slow motion när han visade hur man skulle lyfta först framhjul och sedan bakhjul i en flowig rörelse. Helvete också, tänkte jag, jag är ju kär i honom. Det vände upp och ned på allt. ALLT.

Idag är det våran dag. Det är sju år sedan vi gick tillsammans på spegelblank vätter-is i Huskvarna och bestämde oss för att det skulle gå. Mot alla odds, oavsett vad folk skulle säga, oavsett vad vi trodde att människor egentligen skulle förvänta sig skulle vi satsa på varandra. Några dagar senare lunchade jag en god vän i Norrköping och jag berättade för henne att det är liksom skit samma om det bara håller i två månader – det är så jäkla värt att få vara kär på det här viset.

Det höll förstås i två månader. Det höll i två år. Och ännu mer – du har ju facit och det är jag så innerligt lyckligt för. Vi flyttade ihop i en lägenhet i Huskvarna. Köpte ett hus utanför Gränna. Byggde ett gemensamt nät av vänner. Och så fick vi vår Lovis. Vi fick kämpa för att få varandra och vi tog oss igenom en oerhört rörig period för att det skulle bli vi – och hade inte han varit så himla envis och modig hade det aldrig gått. Idag firar vi sju år med vardagen vi längtade efter när livet var som rörigast, vi firar sju år med tacos och en febrig unge.

Ingenting är omöjligt. Och ingenting är rosaskimrande hela tiden. Vi ryker ihop med jämna mellanrum och han är en av få personer som ständigt ifrågasätter mig. Det var en sak jag föll för, hans mod att alltid göra det. Och hans lugn och tålamod. Och hans leende och glittriga ögon. Och hur kul vi har ihop. Och den som hade störst fördomar om ålderskillnad var nog jag och nu är jag motbevisad många gånger om. Och dessutom, och numer viktigast av allt: han den bästa pappan i hela världen – jag är så galet glad att Lovis har en så fin, omtänksam och engagerad pappa.

Tänk vilken tur att vi gick den där tävlingsledarutbildningen. Ingen av oss har haft uppdrag som tävlingsledare men för några veckor sedan betalade vi in Lovis livs första medlemsavgift i klubbverksamhet och förstås var det till IKHP. Tätt följt av byns lokala klubb ÖIS.

Jag hoppas du har en fin dag idag och har kärlek att fira. Och du – glöm inte att tvåsamhet må vara norm – men den som inte har en partner har nog massa annan kärlek att fira. Lovis har gett blomma till moster och mormor som var på besök – finare kärlek finns knappt.