Känslan av ännu ett misslyckande

Jag har sovit, gråtit och städat i helgen. Promenerat. Tränat lite halvhjärtat. Och försökt göra mig av med den stora uppgivenheten. Försökt göra något åt tomheten. Åt ledsenheten. Åt känslan av ännu ett misslyckande – en känsla som förföljt mig genom livet. Och som nu ackompanjeras av känslan av att det inte längre spelar någon roll att försöka få ordning på det här för det kommer ändå aldrig att gå. Det spelar ju ingen roll hur många gånger jag försöker förklara för arbetsterapeuter, psykologer eller familjemedlemmar hur vansinnigt dåligt jag fungerar i den vardag som är vår norm för det kommer ju aldrig någonsin att ändra sig.

Jag kommer alltid ha den här känslan av utanförskap, känslan av att inte passa in och för mig kommer vardagen alltid vara som när en tvååring försöker hamra ned en stjärnformad kloss i ett fyrkantigt hål i en sådan där pedagogisk låda. Det kan ju gå vägen – men det blir inget bra, det blir kantstött och trasigt och det tar emot och blir besvärligt och går sönder. Så har det varit hela mitt liv och så kommer det att förbli. Det känns nästan som att jag gett upp hoppet om mig själv, jag orkar inte stångas och leta lösningar mer, det är inte lönt. Det kommer inte att gå och jag vet inte om jag ens ids försöka en gång till. Och jag kommer bara att krascha igen och igen och igen.

Men om jag inte försöker – vad fan ska jag göra då? Och vad fan är jag för mamma om jag inte försöker? Jag måste ju åtminstone försöka tills hon är stor nog att ta hand om sig själv och det gör mig just nu matt för det lämnar mig med åtminstone femton år innan jag får ge upp på riktigt.

För att ändå försöka göra något för att det skulle gå lite lättare att stånga mig igenom den här dagen har jag gjort en listjävel.

1. Svara på ALLA meddelanden och mejl som ligger och väntar och göra en rimlig att-göra-lista av den och vara nöjd om jag får en tredjedel av punkterna på den listan gjord eftersom även mina rimlig listor brukar vara orimliga.
2. Börja fila på kommunikationen kring after bikes vi ska hålla på Bauergården i vår (guldläge ju, något roligt att se fram emot).
3. Höra av mig till någon som kan göra ett träningsschema åt mig. (CHECK)
4. Påminna mig om att det här ibland går fort. Jag kraschar, är nere på botten och kravlar ett tag men kommer upp igen. Ibland på ett par dagar. Ibland på ett par veckor. Men jag har ju alltid kommit upp. (SEMICHECK)
5. Skriva ett blogginlägg om något kul. Kanske med bilderna från i fredags när jag och Lovis lekte i snön. Eller om att MTB-lägret fyller på. Eller påminna om att senaste podden är släppt. Eller leta på något roligt som ligger i arkivet. (CHECK)
6. Styra upp träningsschema. Jag behöver, behöver, behöver struktur. Träning är struktur. Att boka någon som kan göra det här åt mig är värt. (CHECK)
7. Förhandsbeställa den här. Jag bröt ihop fullständigt av författarens bakgrundsbeskrivning till bokan och jag grät mig igenom provläsningen. Hjärtskärande. Lotta Borgs Skoglunds bok tajmar min svacka helt jävla perfekt med den där ändå något hoppfulla känslan av att inte vara ensam. (CHECK)