Idag har jag gjort något roligt. Och något som jag var lite orolig för om jag skulle få ihop och så oerhört glad att jag tyckte att jag levererade ganska bra. Och så fick jag inte göra någonting jag hade sett fram emot. Det låter snurrigt eller hur?
Jomen såhär var det: jag skulle guidat en italiensk cykelreseexpert på min bakgård i förmiddags. Han skulle föreläsa på inspirationsdagen med Smålands Turims som jag skulle på och då fick jag även frågan att guida honom i Cykellycka-anda på mina allra bästa stigar och vägar hemomkring. Inte så svårt att gissa hur det gick – halva Italien sitter i karantän och redan innan dess bestämdes att han inte skulle komma eftersom han var orolig att inte bli insläppt i Italien igen efteråt.
Avblåst guidning och istället blev jag bokad som en av ersättande föreläsare. Ungefär hur roligt som helst – att få tjugo minuter att berätta om hur jag bestämt mig för att ta tag i drömmen om att skapa upplevelser för andra, och prata om mitt nya Cykellycka Event & Upplevelse. Jag tackade ja i torsdags men hann inte förbereda mig förrän i morse men det gick faktiskt bra och ni som följt vet ju att det är ett fint tecken på att den där evighetstunga dimman lättar. Att ställa sig och föreläsa kräver en hel del av mig och det gick fint. Pjuh.
Dessutom fick jag tillfälle att heja på och prata med såväl nya som gamla bekantskaper, lyssna på Smålands Turism, Ulrika från Abloc och Sofia från Bauergården. Fantastiskt med så mycket människor som delar passionen för att uppleva platser på cykel. Och lite ironiskt att jag möttes av bilden som liksom förföljer mig – min och cykelvännens rumpa från en plåtning till Isabergs marknadsmaterial för en sisådär sju år sedan dyker upp titt som tätt.
