Cykeläventyr: John Bauerleden på MTB

Vi har haft den här helgen i juni inbokad i kalendern ungefär hur länge som helst och i lördags var det äntligen, äntligen dags. Tillsammans med fantastiska vännerna Marie och Jenny cyklade jag John Bauerleden från starten på Huskvarnaberget och hela vägen tills leden blir Holavedsleden på Grännaberget. 

Jag har cyklat alla delar av leden tidigare men aldrig kört hela från start till mål. Vi snackar fem mil som till största delen går på relativt teknisk stig med inslag av skogsväg, grusväg och några asfalsttransporter. Det går att lägga in delar av leden i rutter och skapa härligt flow men ska man köra den i sin helhet utan genvägar och omvägar är utmaningen att det är mängder av lyft för att ta sig igenom hagar och betesmark och för varje lyft är det förstås ett igångdrag och är det något som sliter på cykelben så är det igångdrag. 

Vi hade dock bestämt oss för att köra hela leden utan att fuska fram minsta lilla flow utan lyfta över varenda ocykelbar färist, grindlösning och stege över stängsel, och över varenda vindfälle och så ett och annat krypande under elstängsel. Såhär dagen efter är det nog armarna som är mest slitna – även lätta cyklar blir man tydligen trött av att bära omkring på.

Vi lyckades tajma årets ungefär varmaste dag och jag kämpade med värmen. Ingen överraskning förstås, värme är ju inte min grej. Men vi tajmade också världens bästa depåbil – min syster Helga mötte upp oss på tre ställen så vi fick fylla på med energi, kall dricka och dessvärre – en rejält stor dos allergimedicin. 

Någonstans kring trettio kilometer och femhundra miljoner lyft konstaterade vi att det gick superbra, att alla var starka, att stigarna var torra och fina och att allt gick över förväntan. Succé helt enkelt. Det ville sig inte riktigt hela vägen – en förbannat sketen geting kom ivägen för den enda av oss som är riktigt allergisk mot getingar och istället för att skåla i rosé i mitten fick vi oss alla en oväntad pulshöjare. Som tur är var vi nära vår depå och Jenny fick i sig sin allergimedicin snabbt och det gick bra. Puh. 

Marie och jag fortsatte de sista milen själv och det kändes som ett antiklimax att vi inte fick fullfölja dagens äventyr tillsammans alla tre. Vi fokuserade om – svor lite över en sträcka i mina hemkrokar som jag i princip aldrig cyklar för att den är så trasslig med lyft och stängsel och trassel – men nu var det ju inget fusk som var grejen. 

När vi kom ned till stigarna längs Vättern höll vi på att tappa mig också när jag tappade kontrollen på ett ställe jag kört miljoner gånger utan problem och faktiskt höll på att rasa ned för ett stup. Ett rejält stup. Rakt ned i Vättern, ganska många jävla meter ned. Som tur är har man satt upp ett rangligt räcke, eller ja – en vinglig bräda – och den höll för mig och cykel när jag hade vett att klamra mig fast i den. Jag liksom hängde där i chock lite grann och tänkte på hur många gånger folk undrat om jag inte är rädd när jag cyklar längs med branterna och jag viftat bort det och sagt att jag minsann aldrig ramlar. Jag tar tillbaks den. Och skickar kärlek till den som spikat fast vinglig planka ordentligt. Tack.

Efter en sista laddning energi och nya flaskor i Röttle tog vi oss an sista backjäveln och asfaltssträckan till Grännaberget. Där upptäckte vi att John Bauerleden faktiskt övergår i Holavedsleden mitt i en asfaltskorsning med motorvägsundergång – och det kändes också lite snopet. Vi skulle ordnat med lite målportal och publik tror jag – vi tar det tills i näst.

När Marie och jag gjort hela sträckan rullade vi genom skog och jordbrukslandskap från Grännaberget hem till Alboga där grabbarna röjde runt med kidsen, en oväntat pigg Jenny väntade och vi skålade för ett fantastiskt dagsäventyr, käkade tacos och chillade. Jag var fullständigt värmesmockad men sjukt nöjd över att det var värmen och inte distansen som körde slut på mig. Dessutom kör jag riktigt bra nu och jag gottar mig åt den känslan.

Är du sugen på att cykla hela Bauerleden?

Jag är en gnutta tveksam på om jag kan rekommendera John Bauerleden rakt av – det är så himla mycket lyfta och släpa cykel och på en del ställen ganska slyigt. Men om man gillar äventyr och är inställd på all sorts cykling och är bra på att cykla stig med mycket höjdmetrar åt båda hållen – då är det faktiskt skitkul. Leden är lätt att hitta utan GPX-fil, eftersom den är fint uppmärkt. Den är tänkt att vandra på så glöm inte att alltid, alltid, alltid lämna företräde åt fotgängare och att vara väldigt trevlig och omtänksam om dem du möter. Vissa sträckor är även populära ridstigar – så var lite extra försiktig. Stravasegment hittar du här.

Nu funderar vi på nästa äventyr. Vi har idéer som Holavesleden och att dra iväg en hel helg till något skoj ställe, att ha något att se fram emot sätter ju så himla mycket guldkant på vardagen!