Om en hel helg på isen

Det är redan fredag kväll och jag har inte visat en enda bild från förra helgen – det måste jag ju bara göra. Det var en underbar och kaotisk helg – ungefär samtidigt. På lördagen var vi till isen på södra Bunn med Lovis farfar och då var det jag och Jimmy som var sådär småbarnsföräldratrött kinkigt i luven på varandra. Och om söndagen, då begav vi oss till isen igen – och då var det Lovis som var glad och superkinkig om vartannat. Livet hörrni. Ibland är det bara allt samtidigt och då får det väl vara så – bara man tar sig ut blir det bättre, hellre kinkig på frilufs än kinkig inomhus.

Jag hade förstås tänkt mig två blogginlägg men nu har det ju gått så himla lång tid så jag bildbombar ihop ett enda långt.

På lördagen fick Lovis fika livets första semla med farfar och pappa. Vilken grej alltså. Inte för att jag själv är särksilt förtjust i semla, men jag är ju inte riktigt som folk i vanlig ordning. Men skit i det – Lovis tyckte det var gott i ett par tuggor, sedan räckte det. Vi skottae fram en bana på isen (den var över decimetern tjock – fin kärnis under puder, så det var is att lita på fastän snö. Vi höll oss kring vår bana och rejsade runt lite med skrillor och pulka och det var fint att vara ute.

På söndagen blev det soligare väder. Härligt kallt var det båda dagarna, sådär så snön knarrade. Mamma följde med oss till samma sjö, södra delen av Bunnsjöarna i samhället Bunn – och det är fiffigt att ha henne med för hon är skridskoinstruktör och kursledare i Friluftsfrämjandet så vi fick testa långfärdsskridskor och öva teknik. Lovis var emellanåt på sitt allra treårigaste humör och efteråt skrev min syster att den här dagen hade kunnat gå till historien som dagen då en treåring skrek så isen rämnade igenom hela sjösystemet.

Det var ju nämligen så att jag hade glömt mjölk hemma. Och mjölk ska man ha i te. Och om man sitter ute på en is och inte får mjölk i sitt te eftersom det inte finns någon mjölk alls är det ju fullt rimligt att vråla MJÖÖÖÖÖÖÖLK i en halvtimme. Andas in, andas ut. Det var en mindre härlig fikastund tyckte resten av sällskapet och jag kastade ett öga på isvaken vid Bauergårdens bastu och funderade på om det vore rimligt att doppa sitt barn där.

Det fina med att livet har toppar och dalar utomhus är att man kommer ihåg topparna. Att treåringen är som treåringar är glömmer man och kvar hänger minnena med solsken, skratt, bra skridskoskär och gofika.