Det var så nervöst. Jag hade bestämt mig för att försöka göra dagens pass enligt plan – utomhus. Jag har fortfarande knas med yrseln och jag är mer än lovligt trött på det vid det här laget – men allra mest har jag varit orolig. TÄNK om jag inte klarar av att cykla? Om det inte hade gått hade jag blivit så innerligt ledsen.
Det gick. Jag kände direkt när jag satte mig på cykeln att det var precis som när jag gör andra saker, bara jag gör något så känner jag inte av det så mycket. Det är när jag är stilla det är som värst – och jag vet ju tack vare yogan att jag håller balansen precis som normalt – inga vältande träd trots känslan av att vara ombord på en båt.
Hur som. Det krävdes ett visst mått av envishet. Jag kom knappt ut ur byn innan bromsvajern frös och bakhjulet låste sig. Kände mig lite less och bestämde mig för gå hem (en cyklar inte med låst bakhjul) för att byta vajer.
Men hemma fick jag syn på Nishikin. Ramen från min MTB:n som förändrade hela livet för över tio år sedan. Jimmy har byggt ihop den med lite överblivna delar från sina pensionerade cyklar för att vi ska ha en reservhoj. Jag rotade fram hans gamla värstingar till dubbdäck – de hade fått några torrsprickor men såg ganska fina ut så de åkte på. Trots att det var två år sedan han ställde in växlarna funkade de fint och jag kom iväg igen. Ungefär samtidigt som jag tänkt komma hem – men äsch, jag hade ju barn- & sambofritt och ingen tid att passa.
Jag tog det lugnt och fint ut mot Bunnvägen för att försäkra mig om att jag faktiskt skulle hålla mig på hjulen. Det gick hur fint som helst och jag kände mig så lycklig inombords. OM det här inte släpper, om det jag känner just nu är något jag ska leva med – då kommer jag fortfarande att kunna guida och coacha och träna. Det är inga konstigheter. Tävla och köra riktigt klurigt tekniskt – njae, men att kunna cykla är lyxens lyx. Frihet.
Jag cyklade ut till samhället Bunn och körde några varv på den plogade banan på sjön. Jag kunde knappt sluta le, det bubblade inombords av cykellycka. Så mycket cykellycka. Som om en bit av mig själv kommit tillbaka.
1 comment
Underbart 🙂