Vårsprätt

Fjolårsgräset var torrt och prassligt och hemmastigarna frusna, snabba och lättkörda efter en kall och stjärnklar marsnatt. Det var isanda kallt i vinden längs med Vätterns branter men i skydd av skogen värmde solen plötsligt gott i ryggen. Min cykel dansade fram under mig i utförslöporna och jag hade pangpang att jobba med uppför. Motljuset silade mellan grenarna i tät och mossig Bauerskog och solen glittrade i både små och stora sjöar. 

Fastän jag bestämt mig för att det är ett träningspass som ska göras utan att stanna och fota kan jag inte låta bli att unna mig att stanna och fånga några ögonblick på bild. Dagen är så vacker, livet känns så enkelt och jag har för ovanlighetens skull ganska mycket tid på mig. 

Jag är lite försikg på spänger och längs med stigarna som stupar rakt ned i Vättern. Höstens vurpa sitter ängsligt kvar och jag låter det vara okej. Det är okej att vara försiktig när man cyklar själv, det är okej att inte köra varenda vinglig liten spång när man haft vintervila från stigkörning. Det gör inget. Jag har inget att bevisa men jag har många timmars cykling att njuta av.

I Gränna möter jag upp en vän. Jag cirklar runt på Sjögatan medans jag väntar och jag kikar in mot innergården där vi bodde ett tag när jag var en bråkig tonåring. Minns att min mamma låg i skuggan under fruktträdet med knasig solbränna och trötta ben efter en av alla Vätternrundor. Jag förstod inte det där då, jag tyckte förstås att hon var pinsam, jag var ju fjorton. Jag hade aldrig i mitt liv gått med på att höra att jag skulle leva ett liv där cykelbrännan knappt försvinner helt ens under vintern.

Vi klättrar upp på Grännaberget. Solen skiner. Stigarna har tinat något och mina ben som kändes sprättiga och starka för ett par timmar sedan börjar kännas slitna – exakt sådär som jag tänkte att de skulle göra. Fastän de är slitna, fastän jag inte har så värst mycket distansträning i benen efter vintern finns där ork. 

En mil stig och grusväg senare säger vi hejdå och jag rullar hemåt. Motvind och slitna ben, men solsken och lyckligt hjärta. Min vinterträning har varit en av de bästa någonsin trots att jag missat några distansblock. Jag har (peppar, peppar) inte varit förkyld och kunnat göra mina intervaller inomhus enligt plan nästan varenda gång och när jag rullar den sista biten hem känner jag mig så nöjd. Allt slit, all kamp för att hålla watt som är jobbiga, all inomhussvett – det har lönat sig.

Fåglarna kvittrar och jag rullar in på vår lilla gårdsplan. En tre-och-ett-halvt-åring springer jublande emot mig och jag får en stor kram och lite assistans med cykeltvätt. Strax över fem mil stig, fyra timmars lågintensiv cykling, mycket energi och våriga intryck sparade i hjärtat.