Jag skrev ett viktigt inlägg på instagram i fredags. Ett samtal efter den där plåtningen jag gjorde i leran på Hallby fick mig att komma ihåg, reflektera, minnas och känna en tacksamhet så innerligt stark – en tacksamhet över att livet är som det är. Att jag lever livet nu. Någon gång kommer det att ta slut och jag hoppas så att det är väldigt, väldigt långt tills dess.
Jag skriver samma inlägg här – för jag vill att du som läser bloggen också ska få ta del av det. Och att det ska finnas kvar på ett vis som flyktiga instagraminlägg inte gör – bloggen är ju min kanal, den äger jag och den bestämmer jag över, och där kan jag enkelt hitta det jag skrivit tidigare. Och du kan hitta det.
Jag tänkte några vändor innan jag publicerade, och särskilt på två saker. Den ena var att det kanske var dumt att skriva det en fredagskväll när människor vill vara lediga, ha det lättsamt och enkelt. Men nej – jag ska inte vara den som är vara rädd för det obekväma. Det andra var att jag kanske skulle stänga av kommentarsfunktionen för att ingen skulle tro att jag jagade hejarop till mig själv – jag ville ju att det skulle kännas som ett stöd för andra som kanske är där jag har varit. Men jag lät den vara kvar.
Såhär skrev jag:
“Det som stoppade mig i mina djupaste och mest uppgivna mörker var någon sorts omtanke om andra. Hur mycket jag än ville att livet skulle ta slut kunde jag inte med att någon skulle behöva hitta mig och jag kunde inte klura ut en lösning. Tack gode gud för det. Istället satte jag med stor uppgivenhet en deadline. Trettio. Jag skulle ge det till trettio, sedan fick det vara. Tills dess skulle jag stänga av så gott det gick.
Jag fyllde fyrtio i våras. Det är tio år längre än en deadline som lyckligtvis inte höll och inte heller flyttades fram. Jag är någons mamma. Jag delar livet med en fantastisk familj. Jag drar in en liten slant på mitt företag varje månad. Jag har en plats på jorden. Jag har vänner. Jag är trygg. Jag lycklig, så väldigt lycklig även om vardag kan vara kopiöst slitsamt. Och så är jag tacksam.
Jag sjunker ibland. Ångesten kan slå till från ingenstans. Det är fruktansvärt, det gör ont, det känns alldeles för mycket. Men jag vet att det går över. Jag vet vad jag ska göra när det händer. Och att jag inte är ensam. Det gäller dig också – du är inte ensam.
Jag hade dock aldrig klarat det själv. Börja här: @mindsverige@suicidezerooch så kan man hitta vart man ringer i din region på 1177. Skolhälsovården om du går i skolan. Studenthälsan om du pluggar på universitet och högskola. Ring. ❤️
Tack @eskillaago för bilden och en eftermiddag mitt i livet som påminde mig om hur fint det är att vara där jag är nu.“
Jag lägger till några länkar här:
Hitta hjälp, Mind Sverige
Hitta hjälp, 1177
Jourhavande präst
Om du loggar in på 1177 eller din vårdapp går det ofta att boka möten digitalt utan att behöva ringa någon. Att ringa kan vara jobbigt, att ta steget digitalt enklare. ❤️
1 comment
Då var det lunch igen och när de kommit ett nytt inlägg från dig så är det då jag läser det. Just detta läste jag faktiskt på morgonrasten, men valde att kommentera nu då jag ville fundera på inlägget lite innan.
Jag såg inlägget som du skrev i fredags och kommenterade det typ med att de var just blandningen mellan alla dina ilägg som gör att jag stannar kvar och att jag gillar de jag får. Ett sådant här inlägg är så otroligt viktigt. Ett inlägg som man ofta inte tar med om man “bara” är ute efter att tjäna pengar osv.
Jag tänker att de är just på fredagen som jag skulle vilja haft ett sådant här inlägg för många år sedan. Arbetsveckan var slut och jag var tvungen att hitta något annat än att jobba ihjäl mig för att döva ångesten. Alltid hittar man något att döva ångesten med om man vill, tänk då om detta inlägg hade ploppat upp i mitt flöde. Någon som säger att de går att bli fri från ångesten. De går att fortsätta att leva och att de finns ett slut på ångesten även om man just nu inte ser hur de ska gå till. Tänk att få ett sådant inlägg istället för att ta fram flaskan och döva ångesten på så sätt istället…..
Hmmm… jag funderar vidare på detta lilla inlägg. De kommer att ligga kvar hos mig….. HUnden har varit ute så Nu har jag 18 min på mig att vila innan arbetsdagen fortsätter.
Tack Elna. !