I veckan körde jag vårens första testvarv. Jag har några rundor som jag kör då och då för att det är kul och motiverande att kolla av hur jag ligger till jämfört med tidigare. Du som hänger här vet ju att jag ständigt jagar mig själv och att jag är övertygad om att det är ett bra tag kvar tills jag inte längre kan bli snabbare. Så länge jag kan tänker jag fortsätta för jag ÄLSKAR det. När det inte längre går att bli snabbare tänker jag hålla nivån så länge som möjligt för det kommer jag att må bra av.
Jag har rundor på Hallby, på Vista och på Grännaberget. Grännaberget är mig närmst så det blir det varv jag oftast kör även om det inte är så ofta jag kör det i sin helhet, det är när jag vill kolla formen. Det är också tekniskt enkelt – med mina mått mätt, det kan absolut vara tricksigt och utmanande för dem som inte kört lika mycket stig som jag. Jag använder den södra rundan och jag har en drömtid. Jag vill under 20 minuter. Jag SKA under 20 minuter. Det kommer att gå, jag tänker inte ge mig på den punkten.
I april förra året körde jag på 24-ish minuter. Mot slutet av sommaren var jag nere på 20.17 – då var jag både nöjd och missnöjd samtidigt kan jag lova. I januari i år körde jag på 24 igen och jag har känt mig så himla stark och nöjd med vinterträningen att jag nästan trodde att jag skulle skrälla när jag laddade på för att köra fort häromdagen.
Förutsättningarna när jag körde på 20.17 var perfekta. Banan var fixad, tekniken finslipad, stigarna lagom torra och flowet stämde hela vägen. I veckan var banan såklart ofixad, full med trädskräp, kottar, grenar och skogspinaler. Det låg träd över stigen som jag fick kliva av hojen för att ta mig över. Det låg en stor gren på ett ställe så jag fick ta en liten omväg genom blåbärsriset för att ta mig förbi. Jag hade dessutom ett grövre framdäck och massor av mindre kläder och snabbare skor. Men ändå – när jag fick tiden blev jag så besviken. Tjugotvå minuter och fyrtionio sekunder.
Det är ju – med tanke på förutsättningarna, en skräll. Lika snabb som i april förra året men med träd, grovt framdäck, stigbös och vinterskor. Men likväl. Jag är inte nöjd med tiden. Och märk väl – jag säger inte att jag är långsam, men jag vill kunna cykla fortare.
Först tänkte jag var onödigt hård mot mig själv eftersom tiden under förutsättninarna ändå var bra. Borde jag inte ryggdunka mig själv och känna mig tillfreds? Efter lite funderande kom jag fram till att det var flera saker jag var nöjd med men att det jag inte var nöjd med på sätt och vis också är omtänksamhet mot mig själv. Att vilja utmana sig, bli bättre och starkare är ju faktiskt för de allra flesta av oss, omtänksamt och bra.
Jag var nöjd med att jag körde, hur jag körde, att jag var snabb fastän jag behövde hoppa över träd och köra runt grenar. Jag var nöjd med att jag tog i, jag var nöjd med att jag klarade av sista backen trots mjölksyrapåslag i benen. Jag är nöjd med hur samkörda jag och min hoj är, jag var nöjd med att jag fick lunchträna i solsken, bland prassliga löv och nyutslagna blåsippor.
Jag var nöjd med massor av saker – förutom den lilla detaljen som ger mig driv och inspiration. Tiden. Och jag faktiskt är nöjd med att jag inte känner mig nöjd, för jag SKA under tjugo minuter, det ska gå. Sådetså.
