Idag vaknade jag som den allra mest introverta versionen av mig själv. Ilband är jag en mårra som är folkskygg och bara vill vara för mig själv till ett tag och idag var en sådan dag. Oklart om det tajmade med eller berodde på dunder-PMS och jag tänkte åka till Vista och köra varv för att få endorfiner utan att tänka.
Superbra plan förstås. Förutom den lilla detaljen att jag glömt att triatleterna från IronMan hade pingpax på snabbaste vägen dit idag. Var inte det minsta sugen på omvägar – ibland vill man inte lyfta cyklar över stängsel och leta sig fram genom högt gräs på vandringsleder. Flaggakten i Ölmstad tyckte visserligen att han kunde släppa igenom mig men jag kunde ju snabbt räkna ut att täten var på gång och dem ville jag då rakt inte vara ivägen för.
Hade jag varit på mitt lite mer vanliga humör hade jag lagt ned träningspasset där och då och stannat och hejat på folk men nu behövde jag köra bana så det blev det inget med.
Muttrade, svor och tjurade hela vägen till Gränna. Hytte med näven åt små pojkar som var i vägen med sin epa, blängde argt på folk med hundar och muttrade tjurigt över det mesta. Men till Grännaberget kom jag och där körde jag så snabbt att det blev ett PR på norra slingan och bäst av allt: jag blev sådär rackarns glad och trevlig igen. Kolla så pepp:
Rullade hem, kände mig nöjd, var glad och pigg och tvekade inte en sekund när lilla ville att vi skulle cykla tusen varv i trädgården. Det var nog faktiskt dagens bästa cykling – att göra en bana med lite koner och plankor i trädgården och köra runt, runt, runt med Lovis.
Sedan for Jimmy och Lovis till lanthandeln och köpte jäst så de kunde baka bröd. Jag grejade lite i trädgården och städade upp röran i cykelgaraget och vi räknar hem ytterligare en riktigt fin sommardag.
