Plötsligt hör jag ett skall och så ser jag i periferin hur en hund kommer sättandes från en garageuppfart. Den är inte så värst stor men den har bra fart. Jag ser att den har ett koppel släpandes efter sig och hundrädd som jag är gör jag som jag brukar göra när det händer, eller oftast: när jag tror att det händer. Men händer – det gör det med jämna mellanrum.
Jag gasar. Jag petar in varenda watt jag har i benen i pedalerna och försöker för allt vad jag har cykla ifrån hunden. Den skäller. Den springer. Jag är livrädd. Den är liten men den är så galet snabb och till min förvåning är den uthållig också, den ger sig inte. Någonstans gräver jag fram pangpang jag inte trodde att jag hade för jag vill inte att den ska hinna ikapp mig. Är oerhört tacksam att jag har finhojen, crossen hade jag inte kunnat accelerera upp tillräckligt snabbt för att dra ifrån hunden.
Det är inte ovanligt att hundar ställer till det för cyklister. Min sambo har blivit ordentligt biten av en hund en gång och jag har flera bekanta som ramlat för att en hund gjort utfall mot en cyklist eller en klunga cyklister med olyckliga skador som följd.
Till slut blir det lite ordentlig nedförsbacke och hunden tröttnar. Jag fortsätter ett tag till bara för att vara på den säkra sidan innan jag slår av på tempot och samlar mig. Är lite orolig för hunden för den hängde med så långt och den hade sitt koppel hängandes – men jag törs ju inte vända om och kolla så den kommer hem säkert.
Ett par timmar senare på en helt annan plats närmar jag mig ett sällskap med flera barn, två vuxna och två stora hundar. Jag ser hur en av de vuxna sliter i kopplet eftersom hunden drar och hoppar mot mig – och då är jag en bra bit bort. Jag bestämmer mig för att vända – jag orkar inte med en hundgrej till.
Den enda gången jag litar på en hund är när dess ägare har den i koppel med full kontroll. Lösa hundar ger mig panik, likaså när jag ser att en ägare inte har koll på sin kopplade hund.
Möter jag däremot en hund i koppel med en ägare som har koll – då blir jag så tacksam och glad. Då känner jag att jag får respekt och per automatik tänker jag att “det där, det var minsann en sympatisk hundägare”.
Den som har sin hund lös eller säger något i stil med att “han är så snäll så” fastän min osäkerhet kring hund är uppenbar upplever jag tvärtom som nonchalant och respektlös. Så onödigt – koppel, respekt för andra och dressyrkurs, det kan väl inte vara så svårt?
Sedan fattar jag förstås att man kan göra misstag och vara oförberedd, troligtvis var det det som hände idag, alla gör fel ibland. Och jag hoppas verkligen att den här lilla men arga och snabba hunden kom hem som den skulle – för fastän jag inte är det minsta förtjust i just hundar vet jag ju att man älskar sitt husdjur så himla mycket.
3 comments
Jag förstår din rädsla, här kommer ett bra tips som kanske kan hjälpa: Kliv av cykeln och använd cykeln som en barriär mellan dig och hunden. Möt hunden och håll cykeln mellan er då bryts hundens jacktinstingt som den flyende cykeln skapade. Obs funkar eventuellt inte på kamphundar.
Bra tips, ska ha det med mig och testa! Svårt bara med min flyktinstinkt, är ju så rädd för hundar jag inte känner!