Höjdmeter-rapporten

Jag tycker det är lite meditativt att klättra med cykel. Det finns ju liksom flera sätt att köra backe och jag tror att de allra flesta tänker på backträning ur perspektivet skitjobbigt och maxpuls. Men att klättra kan också vara styrketräning och den sortens klättring är jag alldeles galet förtjust i.

Man liksom lägger in sin lågväxel, blir en maskin och bara jobbar. Lugnt, metodiskt och målmedvetet. Med siktet ställt längst upp som ett delmål på träningspasset. Och när Anders och Tobbe drog igång utmaningen att klättra elvatusen höjdmeter i november blev jag tokglad för det skapade så mycket motivation. Att se höjdmetrarna ticka in på cykeldatorn triggar verkligen igång mitt pannben.

Nu har jag klättrat första veckan. Jag fick ihop elva timmar och femtiotre minuter aktiv cykeltid och tretusenniohundrafyrtiotvå höjdmeter. Det där blev så långt att jag funderade på att skriva det med siffror men nä – jag gillar bokstäver. Dessutom har jag sovit som en klubbad prinsessa för det är inte klokt vad gott man sover när man ägnat tre timmar av sin dag åt att hitta så många uppförsbackar det bara går.

Vilka backar sedan, det är inte klokt vad många fina backar här finns. Ser fram emot att cykla en del av dem ett par-tre-fyra-femtioelva gånger till i november även om jag tror det blir klurigt att få till lika mycket tid nu i veckan. Oavsett – en sådan här vecka är go’ att ha packat ned i ryggsäcken inför vinterträningen – för bakslag kommer, det kan man vara säker på.