I morse drog jag i väg med ettusenetthundrafemtio två höjdmeter kvar till att klara utmaningen att cykla elvatusen höjdmeter i november. Jag hade också en idiotrutt-idé med sextonhundra höjdmeter i bakhuvudet. Vi kan kalla det hybris.
Första backen blev den där hemmabacken mellan Stamseryd och Udderyd som direkt langar in över hundra på kontot så att känslan av att vara igång infinner sig.
Tickar det bara över hundra så är det lugnt – då kan jag fortsätta i en evighet. Eller i alla fall i tre och en halv timme och trettonhundra höjdmeter.
Morgonpepp. Och morgonlathet. Körde finhoj och vinterskor och passet hade varit mycket härligare om jag inte varit för lat för att höja sadelns högstaläge en halv centimeter. Vinterskor har tjockare sula. Då sitter man en halv för lågt och det blir jobbigare men på riktigt – ORKA mecka inställningar för ett pass? Nej.
Nerför Västanåserpan blev det. Och direkt upp igen. Och nedför en gång till. Mycket sånt de senaste veckorna, upp och ner och fram och tillbaka. Pjuh.
Jamen halvvägs. Mentalt tungt. Och mentalt viktigt.
Diset i skogen var så tokigt vackert.
TOKIGT vackert.
Nöjd halvvägs.
Den här lite slitna långa håret förresten. Jag klipper inte av det, det är min barndomsdröm med långt hår. Det är först nu det har blivit lite längd på de tunna hårstråna.
ÄLSKAR mitt hipbelt. Men ett tips från coachen här: om det är så att du har en extra flaska i väskan skulle jag rekommendera att den även är påfylld med vätska. Det är HÖGST irriterande om man upptäcker att man packat en tom flaska, jag vet för det var exakt det jag gjort.
Kontrasterna mellan Bauerleden och Skarpabacken. Fick all sorts backe idag: skog, grus, asfalt.
Kunde inte köra hela sträckan mellan Skarpa och fyrvägskorset för det var jakt. Stämde av med en jägare jag mötte och bestämde mig för att inte vara den som for fram och tillbaka mitt i jakten även om jag har rätt att vara på vägen. Gissa om det uppskattades av både ben och jaktlag att jag kortade trehundra höjdisar? Jodå.
Displayen med insikten att nästa gång jag klättrar uppför Grännaberget KLARAR jag det!
Och här satt det. Mitt i Gränna Monster Climb – strategiskt val för att peppa mig själv – vem vill inte klara av elvatusen höjdmeter med utsikt över stad och sjö?
Känner mig så nöjd med mig själv. Jag har klättrat, och klättrat och klättrat. Blivit jagad av flera hundar. Blivit skitig, blöt och lycklig. Varit tacksam för min fina, lätta, underbara cykel. Tusen känslor och stor tacksamhet mot vännerna Tobbe & Anders som drog igång en utmaning som gett mig enormt mycket motivation och novemberpepp.
Nu har jag elvatusentvåhundrafemtionio höjdmeter i november. De allra flesta har jag kört utomhus. Två och en halv Alpe du Zwift och två relativt platta intervallpass i Zwift är med, annars har det utomhusklättrats. Förra året körde jag elvatusen inomhus i jakt på Tron Bike någon månad och det gör stor skillnad på psyket att göra det utomhus. Effektivare och snabbare i Zwift men oj, att vara utomhus – det gör gott för det mentala!
