Etablerat kallbadande

Att börja med något nytt som har gått från trend till brett etablerat fenomen har en väldigt stor fördel: det finns många goda råd att få. Exakt så har det varit med mitt kallbadande.

Jag trodde inte att det skulle bli något att längta till. Jag trodde inte att det skulle vara någonting jag skulle känna att jag behöver. Eller vill ha mer av. Eller rent av saknar om det inte blir av. Visserligen visar min badtermometer på pricken elva grader varje gång jag slänger ned den i Vättern och har gjort så sedan i oktober, så det är väl knappast kallt ännu. Men det känns så.

Och. Med kallbad som väletablerat fenomen har det funnits gott om människor att be om råd. Och gott om människor som kommit med dem oombedda – och det finurliga har varit att för en gångs skull har jag tacksam tagit emot även de oombedda och justerat in dem till något som passar mig.

Jag har rotat fram ett par neoprenskor jag haft och badat i när botten varit sunkig om sommaren. Och ett par neoprenhandskar som har legat oanvända sedan en kall kajaktur när Lovis låg i magen. Och så har jag en badkorg som alltid står packad med bikini, neopren, stor handduk till kroppen och en liten till fötterna. Och tepåsar och mugg. Jag lägger till en termos varmt vatten och sticker iväg.

Det absolut bästa rådet jag fått är (förutom det där med neopren) att ta kontroll över andningen innan det är dags att gå ned i vattnet. Djupa, lugna, stora och beslutsamma andetag – lite som en yoga-andning medans kroppen blir omsluten av kallt vatten. Ett annat ovärderligt råd är att stanna kvar i vattnet i tio djupa andetag och hålla kontrollen. Det. Är. Så. Skönt. Efteråt.

Och det är så mycket naturupplevelse, det är nog det som är det största för mig – närmre naturen än i ett kallt Vättervatten kommer jag inte såhär års.

Men man måste få på sig kläderna fort som f-n efteråt och det är vansinnigt pilligt när det är kallt och man är lite nybadad.