Idag har jag cyklat årets första pass med lite vitt på backen. Ja, jag tajmade ju förra chansen med en omgång covid och låg hemma och scrollade igenom mitt snöcyklande flöde med en rejäl dos avundsjuka. För är det något jag gillar så är det att cykla i snö. Med sällskap.
Idag fick jag både snö och sällskap. Snön var som ett tunt täcke av florsocker och sällskapet var Tove. Hon är en sådan där framtida superstjärna som svarar “Nove Mesto” när man frågar henne vilken MTB-bana som är hennes favorit.
Jag tycker kanske extra mycket om vintercyklingen för att den får så olika cyklister att mötas. Småbarnsmamman som passerat fyrtio kan cykla ihop med en lovande ungdom – det ska inte gå så väldigt fort på distanspassen så om den förstnämnda tar i lite till och den sistnämnda sänker en aning blir det ett perfekt snackpass.
Vi möttes upp i Ölmstad, jag plockade fram en spontan rutt på känsla och sedan körde vi tillsammans i två och en halv timme innan jag vände hemåt. Det var första utomhuspasset sedan jag blev klar med klättringen och kroppen var lite i chock över att sitta på crossen – man får liksom halva passet gratis av min finhoj, på crossen blir det till att jobba. Nyttigt dock.
Jag rullade in på gårdsplanen hemma efter tre timmar och en minut. Perfekt – högst troligt hade tre timmar inte blivit av utan sällskap idag. Sedan dess har jag duschat, ätit och nu är det dags för fokusbyte – vi ska på julmarknad i Gränna. Inga ben i högläge här inte, det får bli efter nattning!