Vi stack till Hallby idag, Lovis och jag. Äntligen blev det av att vi gjorde vinterns längdpremiär. Det är ju liksom inte gjort på ett kick att sticka och åka skidor när det är fem mil till närmsta spår – i år finns inga spår i Huskvarna nämligen.
Fastän jag berättat om konstsnö och snökanoner och hur det funkar trodde Lovis att jag fullständigt tappat det när vi svängde in på Hallbys parkering.
“Mamma, MAMMA! Det finns ju INGEN SNÖ HÄR!!!”
Hon lät rätt skärrad men lugnade ned sig när jag pekade ned mot stadion – och så var allt frid och fröjd.
Spåren var visserligen isiga men om man ramlar fem gånger på varje kort varv får man öva på en sak som man behövde öva på: att ta sig upp igen. Det är tricksigt men nu kan hon för det mesta helt själv.
Vi åkte två varv, sedan fikade vi och sedan åkte vi två varv till. Jag tror inte ens det blev en kilometer men i vanlig ordning är det inte distansen som är intressant när man gör något med barn, det är helhetsupplevelsen och snacket. Vi hade verkligen en bra fredag.
Vi åkte hem i en värld som färgades guldig av solsken och när vi svängde in hemma var himlen rosaskimrande över vårt hus.
Nu sitter jag och mumlar surt åt min cykeldator, den VÄGRAR synka rutter. Den är från 2019 och tar inte heller uppdateringar och det känns ju surt dagen innan man ska ta hand om en grupp. Det är dags för ny helt enkelt, jag stoppar in rutten i huvudet och börjar klura på om jag ska ha Wahoo eller Garmin eller om jag ska ha rutterna i huvudet den här säsongen.