Min snart-sex-åring öppnar ytterdörren så den pangar in i bänken på kvisten. Hon sticker ut sitt blonda, rufsiga huvud och rynkar en fräknig nästa när hon får solen i ögonen.
-Mamma, jag vill cykla till skolan idag! säger hon och ser förväntansfull ut.
-Nej, svarar jag, det går inte. Det hinner vi inte, säger jag och jag säger det på någon sorts autopilot. Utan att tänka.
Sedan tänker jag. Sa jag nej? Det är trots allt inte skola ännu, det är fritids hon ska till och jag har ingen tid bokad att passa. Jag har jobb att göra men inte tid att passa. Såklart vi kan cykla bort till skolan. Vi kommer att bli sena, men till vad? Frukost har hon ätit hemma och på fritids är det fri lek mest hela dagen. Såklart vi ska cykla.
Vi cyklar. Hon tar sina nya enhörningsvantar fastän det är sommarvarmt. Vi tar genvägen över veterinärens, vi stannar och tittar på föl i hagen, vi övar växlingar, hon sjunger sånger och hon matar med hög kadens och enorm beslutsamhet uppför backarna.
Vi tar genvägen – den lilla traktorvägen över åkrarna.
Det går två föl däruppe i hagen. TVÅ FÖL!
Det är vackert på grusvägen som genar över Brötjemark mellan Bunnvägen och Ölmstad.
Det kan inte hjälpas att det är sommar – har man nya magiska enhörningsvantar måste man ha dem på.
Du skulle se kadensen här – benen vevar i hundratjugo när hon “samlar fart till backen”.
Sista backen in i Ölmstad by. Strax framme.
Det är strax över fem kilometer och utan att stressa tar det tjugofem minuter för henne. Det är fullt med barn på fritids men tomt i cykelstället. Jag låser fast hennes gula cykel utanför skolgården och tänker att det är lite sorgset att det inte står en endaste annan cykel där.