Cykelvasan 2023

Ett par veckor innan det här spektaklet skulle gå av stapeln ville jag vaska startplatsen och strunta i att någonsin köra långa rejs igen. För alltid och evigt. Opeppen var relativt skyhög. Men så satte vi på en större klinga så jag fick ett par taggar till att jobba med (lite mer kraft när jag trampar helt enkelt) och peppen kom ändå smygandes. Och sedan kom Hans. Och ju mer folk våndades över väder – desto mer pepp blev jag. Ju närmre Dalarna vi kom i bilen i fredags, desto mer vatten såg vi och desto mer övertygad blev jag om en sak:

Det här skulle omöjligt kunna bli något annat än kul. Jag ÄLSKAR ju väder!

Visserligen är det egentligen på riktigt idiotiskt att köra genom halva Sverige för att gå upp klockan fem på morgonen och köra nittioåtta kilometer lerpöl. Men det blev kul. På riktigt. I fyrtiotre kilometer var det så kul att fjärilarna fladdrade lyckligt i cykelsjälen. Sedan var det två kilometer kamp och sedan kom väl ungefär femtio kilometer som inte alls var kul förrän känslorna stillat sig och tårarna torkats.

Vi stod i fålla kvart över sju. Det underbara gänget från Sportson hade tagit hand om alla överdragskläder och hade langningsplaneringen klar och jag var lyckligt ovetandes om att de skulle behöva ta hand om en mycket trött, gråtig och en gnutta desorienterad version av mig själv fyra timmar och sexton minuter senare.

Sportson hade tre damer till start i tävlingsklassen. Det var Malin, Anna och jag och det var fint att snackas lite innan. Fint också att heja på cykelvänner i startfållan och skön känsla att vara tillbaka där efter några års break från stora lopp. Jag har inte kört något lopp i långloppscup eller Cykelvasa sedan 2019.

Starten gick och alla känslorna med den. Pampig musik, stort startfält – det var runt sjuttio damer som rullade iväg i kontrollerad fart efter masterfyrhjulingen. Vi hade fått instruktioner att hålla oss på vår plats tills den släppte oss i fri fart och det hände strax innan vi svängde upp mot den nya startbacken. Vi fick inte köra den i sin helhet eftersom loppet dragits om både här och där efter stormen. Episkt.

Jag tyckte det gick lite långsamt i backen och matade på litegrann. Att ha hybris i startbackar är ju ändå min grej och om jag tar mig upp medelst hjälp av nyss nämna hybris har jag större chans att hänga på tjejerna som satsat mer på att träna och därmed är starkare på platten än jag. Backen kändes förvånansvärt lätt trots att jag satt på en större klinga. Körde Rallarloppet i våras på en 30-klinga vilket gjorde att jag fick en misärupplevelse och trampade luft mest hela tiden (absolut självklart enbart materialets fel, verkligen). Nu hade jag fått tummen ur att byta upp mig till 32 och det gör skillnad, då händer det litegrann när man trampar runt på grus.

En bit ovanför backen hittade jag sällskap av en stark tjej. Vi bestämde oss för att hjälpas åt att dra för att komma ikapp en tjej framför. Det gick – vi anslöt henne och blev tre som gick runt. Vi jagade ikapp ytterligare en stark tjej och blev fyra i en peppig klunga. Det visade sig att jag kört Vätternrundan 2012 med en av dem – så kul! Det hade varit ännu roligare om jag kommit ihåg vad de hette men namn är inte min starka sida heller, förlåt. Vi presenterade oss för varandra men såhär i efterhand har jag blandat ihop vem som var Anna och vem som var Ulrika och vad tjejen i grönt hette och försöker mörka att jag har så svårt för namn. Det gäller även ortsnamn och vi återkommer strax till det.

En klunga tjejer kom ikapp oss bakifrån efter första depån – och nu får ni ursäkta men det hjälper inte att jag kört Cykelvasan åtta gånger och tittat på Vasaloppet på TV sedan urminnes tider eller åtminstone sedan åttiotalet – jag kan inte för mitt liv hålla reda på vilken depå som är vilken. Det kan ha varit Mångsberg. Eller Oxbodarna. Eller Hökris eller Eldberg eller Evertsblåbär eller Moraväggen eller…ja – det där får någon annan hålla reda på. Klungan gick ikapp. Nu var vi många. Det var kul!

Ett gäng låg där bak och vilade och några gick runt där fram och tog förningar. Jag tycker av någon outgrundlig anledning om att dra så jag gick med. Det ger mig en känsla av att ha en uppgift och det gillar jag. Eftersom hybrisen höll i sig kändes det som en bra idé och förningarna blev relativt långa. Jättesmart när man inte är långloppstränad, verkligen. Men äsch.

Någonstans mellan Oxbär och Evertsmåg kommer det lite stig och min hybris får ångest av att det ska gå långsamt på stig – jag måste fram och leka. Det var ju lerigt som satan på sina ställen och där var min teknik en stor fördel, precis som på avsnitten med stig. Även om stigarna var av den lättåkta sorten sänktes farten. Jag passade självklart på att försöka trissa upp den eftersom det var roligt och gick utför – utan minsta tanke på att det var minst tre timmar kvar till Mora. (Mora och Sälen kan jag hålla reda på, det kan ni ge mig poäng för, tack så mycket!)

(Vi pausar här och tar några bilder som jag inte kommer ihåg var de är tagna)

Ett tag låg Anna, Malin och jag ungefär på samma plats och det var liksom loppets höjdpunkt. Teamisar i klunga, vilken grej. hade glömt hur in i bängen roligt det kan vara att cykla på det där viset. Särskilt när benen är fräscha och självförtroendet på topp.

Jag har inte koll på var det där med fräscha ben, hybris och självförtroende och eventuellt kolhydrater tog slut – det kan ha varit på väg mellan Oxbärsris och Eldvägg, det är lite oklart – men jag minns väl att cykeldatorn informerade om att det cyklats 43 kilometer. Terrängen levererade mitt trumfkort uppförsbacke men benen levererade plötsligt ingenting alls och jag kunde inget göra förutom att vinka hejdå till bakhjulet framför och se luckan växa.

Helvete vad jag ångrade mig. Där gick ju tåget. Tog en gel. Drack. Ställde mig upp och vilade ut mjölksyran ur benen. Tajmade en stig. Körde stig som jag helst kör stig och efter två kilometer lyckades jag ansluta igen. SKÖN känsla att få rulle ett tag till. Det höll ett tag men sedan gick det inte och jag tappade gänget en gång till. Då återstod mer än femtio procent av loppet och sjuttiofem procent av lerpölarna. Solo.

Att ha suttit med i nästan fem mil gjorde att jag kände mig nöjd och glad – det höll längre än jag hade kunnat hoppas på och det var roligt, riktigt roligt. Att köra resten själv var eventuellt inte lika roligt men det var ju bara att göra. Man bryter inte en Cykelvasa om man inte måste. Det var mjölksyra, pannben och lera. En ensam herre i tät gick om tidigare än jag tänkt att herreliten skulle hunnit ikapp och jag hade inte den blekaste om vem det var eftersom han var täckt av lera. Detsamma gällde de som jagade – jag underhöll mig med att gissa vilka herrar som dolde sig bakom lermasken och kände mig glad för att flera av dem tog sig tid att peppa mig vid omkörning. Fint. Tack. Det hjälpte.

Nu tar vi några bilder på när jag krigar lite i min ensamhet. Det ser verkligen ut som att det var roligt.

Strax innan Mora var jag ohjälpligt kissnödig, vrålsur, trött på att cykla och kunde inte knipa längre. Hade kört ensam länge bortsett från omkörningar av herrar lite då och då och slängde cykeln i blåbärsris (on brand ändå att det fanns blåbärsris att lägga hojen i) och satte mig bakom en virkesstapel för att lätta på trycket. Exakt när jag gjorde det cyklade en klunga damer förbi och då kom HYBRISEN tillbaka med full kraft. Där satt jag och kissade bort tio placeringar. Herregud så typiskt mig.

När jag inte längre var kissnödig utan bara sur, trött och med pånyttfödd hybris satte mig på hojen igen jagade jag ikapp tjejerna. Var kom den energin ifrån? “Här kommer ju en stark tjej, här kommer Elna Dahlstrand” hojtade en av dem glatt och jag svarade någonting som lätt skitjurigt utan att jag menade det och sedan fick jag skämmas för det hela vägen in i mål. Försökte självklart också köra ifrån dem men en sur cyklist kör ju liksom inte ifrån fem glada hur som helst – de kom ikapp och erbjöd sig att dra lite och det var ju balsam för den temporärt försurade cykelsjälen.

Strax innan mål levererades en sista lerpöl. Eller – det var nog en gräsmatta egentligen men allt som skulle likna gräs på det här loppet hade liksom förklätts till lerpölar. Det var dock gott att veta att just den här var den sista av örtielva lerpölar att ta sig igenom och sedan var det bara att kräma ur lite som egentligen inte fanns ur benen och äntligen gå i mål. Och där kom de: målgångstårarna och medaljerna och människorna som tar tidtagningschipen från vristerna på gråtande cyklister som kört på hybris och pannben mellan Grisbodarna och Oxväggen.

Och sedan kom det bästa av allt. En Sportson-kompis som kunde hålla en skitig cykel samtidig som en cykelkompis som hejat på och peppat vid flera depåer tog hand om att trösta bort tårar samt leverera snabb och korrekt analys kring att jag ätit för lite kolhydrater under loppet. När det var avklarat fick jag tydliga instruktioner om var jag skulle ta vägen och hur jag skulle cykla dit och vem jag skulle möta där: Sporthall, dusch, följ skyltarna, möt Berner.

Körde fel ett par gånger. Grät ett par gånger. Kramade kompisar ett par gånger. Körde fel igen. Hittade Sportson-Berner. Grät lite till. Fick ännu en gång instruktioner om var duschen låg. Den låg alldeles bredvid men jag hittade knappt dit ändå. Då är man trött. Oj, så trött.

Fick tag i en cola och lite fast föda och träffade vänner att eftersnacka med i duschen. Alla fick förstås borsta av sig den värsta leran så att vi kände igen varandra – några gick in i duschen med kläderna på.

Att ha kört Cykelvasan 2023 känns episkt. Stormen Hans gjorde att Vasaloppsorganisationen fick dra om sina spår och jobba med arenan in i det sista – just den här upplagan blev liksom lika unik som den allra första. Den går troligtvis aldrig igen. Det som dock troligtvis lär hända minst åtta gånger till är att jag köra Cykelvasan. Det ÄR ju kul!