Att leda barncykling är en egokick deluxe. Det är det oerhört stort att se barn växa, utvecklas och få bättre självförtroende. Dessutom är det peppigt att se föräldrareaktionen när barnen klarar saker de inte trodde, oj vad kul det är. Och – sist men kanske störst – snacket. Det haglar dessutom kommentarer som är bra för självförtroendet. Här är mina topp tre boost-kommentarer:
“VA??? ÄR DU EN MAMMA??? NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ. Det går inte. DET GÅR INTE. DU ÄR FÖÖÖÖÖR COOOL!!!” (En i gänget kopplar att jag är Lovis mamma efter att Lovis ropat på mig en kväll när hon tyckte det var lite extra tufft att låna ut båda sina föräldrar till en hel grupp)
“Vet du vad? Det här är den BÄSTA dagen i mitt liv!” (En tjej som veckan innan varit väldigt opepp men som lovade att plocka fram peppen när jag sa att hon kunde få önska vad vi skulle cykla veckan därpå. Under önskepasset berättade hon att det var den bästa dagen i hennes liv.)
“Det var så väldigt svårt och jättejobbigt idag.” (Efter att ha fått utmaningen att cykla vår flytled Trollmor stående istället för att sitta i sadeln)
“Oj, jaha, kändes det såpass. Vad skulle du vilja göra nästa gång då?”
“Samma som idag!”
