Just nu balanserar jag på en hårfin och en gnutta farlig gräns. Jag har varit så galet bra de senaste veckorna. Jobbat på, jobbat mycket och levererat bra. Och – jag trodde ju att det var september som skulle bli min utmaning i höst – men just nu känns det som att det är oktober som är den riktiga tuff-månaden.
Jag tycker att det är fascinerande att jag kan och orkar så mycket som jag gör. När jag blev utmattad första gången för över tio år sedan orkade jag till en början inte mer än att ta mig upp ur sängen och äta frukost innan min energi var förbrukad. Så småningom orkade jag gå upp, äta frukost och gå ut i skogen och sätta mig på en sten, sitta där i ett par timmar och gå hem och sova.
Jag har omfamnat och accepterat att jag aldrig kommer att orka så mycket som jag orkade innan utmattningen. Det var orimligt som jag höll på då, ingen människa orkar det. Jag är också oerhört glad att jag kan ha familj, lite vänner och umgänge, ett företag och en idrott som emellanåt kräver mycket av hjärnan. Och så är jag förvånad – fortfarande rusar jag iväg ibland och upptäcker först när hjärnan panikskriker efter återhämtning att jag har tagit på mig för mycket.
Där är jag nu. Så jag sorterar bort, möblerar om scheman, prioriterar upp och ned. Väljer det viktigaste och har lite konferens med mig själv. De senaste veckorna har jag haft dåligt med sammanhängande tid helt avkopplad från jobb-måsten och sådan lägger jag in nu. Det blir tre dagars arbetsvecka den här veckan, och fyra dagars återhämtning.
Fyra dagars ledigt mitt i oktober. Ska laga mat, cykla i mörker, stirra på vattenfall, springa trail och bada kallt. Och prioritera snack och häng med Lovis före precis allt annat för nu har hon fått höra: “jag måste iväg på en jobbgrej” några gånger för mycket de senaste veckorna.
