Förra veckan körde jag årets stigpremiär. Rackarns sent att göra det, de senaste åren har jag cyklat stig till och från hela vintrarna men i år blev det Zwift och gravel.
Säsongens första stigpass på fincykel känns ofta, tycker jag, lite tungt och ovant. Jag brukar uppleva att jag tappat teknik och är otympligt ovan vid att cykla på riktigt efter vintrar med Zwift och distans på grusväg.
Inte i år. Känslan på årets stigpremiär var så roligt. Visserligen var jag på Grännaberget där stigarna är väldigt snälla – men det kändes absolut bara härligt. Som om jag inte gjort annat än kört stig i vinter. Underbar känsla att kunna njuta direkt och inte alls behöva cykla bort ringrostighet i tekniken!
Anders var med och solen sken. Vi tog några bilder på en klassisk Gränna-utsikt där man inte vill vurpa åt fel håll. Det låg som ett dimlock över Vättern och det blev en urfin start på stigcykelsäsongen!