Kolmårdsbiken ligger mig varmt om hjärtat. Det är ett långlopp som går på mina gamla hemmastigar i skogarna utanför Norrköping. Jag bodde ju i krokarna i sju år, flyttade dit för att plugga och blev kvar tills jag träffade Jimmy och flyttade hem till Småland igen.
I lördags körde jag årets upplaga av Kolmårdsbiken men det är lite oklart om jag verkligen var där för jag verkar inte ha fastnat på en enda bild. Men så stormade jag in i startfållan i sista sekund, har nog aldrig varit så sen till en start och jag var ju inte heller först i mål. Men jag hade kul däremellan och det fanns energi kvar till livet efteråt.
Första gången jag körde det där loppet var jag HELT förstörd efteråt. Orkade liksom knappt ens sitta upp, det var så oerhört kämpigt att köra så långt på cykel. Nu dräller jag in på rutin, trampar runt och mår bra efteråt – och det tycker jag är rackarns gött.
En viktig känsla jag hade med mig genom hela loppet var att jag kände mig kapabel. Jag cyklar bra även om jag inte cyklar fortast, jag kör stabilt och snyggt och jag har en god kapacitet. Det finns energi att tjöta lite med medtävlande, peppa och kolla läget och jag hann njuta av hur vackert det är i Kolmårdsskogarna. Det var också en rackarns bra teknisk genomkörare – det kräver en del av cyklisten att ta sig igenom så mycket lera som var aktuellt för dagen.
Och just känslan får summera årets Kolmårdsbike. Bra jobbat av mig – tider är inte relevant just nu. Jag fick ett gott långpass och kul cykling in på kontot. Nöjd så – och idag har jag stämt av med Emma på Aktivitus inför nästkommande veckors träning och tävling. Det är lyx att få hålla på så här!
