I går eftermiddag stack jag till IKHP och mötte upp Elin och Daniel för att provköra tävlingsbanorna till Huskvarna MTB Tour till helgen. IKHP är ju gammal hemmabana för mig men ju fler år jag bor en bit ifrån desto klurigare känns den, det här är stig man behöver köra ofta för att vara trygg.
Kände mig ytterst trött i huvudet efter en helg med flera beredskapsinsatser där jag fick vara med om sådant som var helt nytt för mig. Det är spännande och meningsfullt men det tar mental kraft och köra svåra banor med trött hjärna, njae.
Det började ändå bra. Fegade ur på på a-påret i Black Mountain som jag kört tidigare, körde Heaven’s Fall helt okej, tog getrygg och stockdropp snyggt som attans. Sedan skulle jag visa hur jag kör en stenkista i nedförsbacke. Den har ett självklart spår jag kört tusen gånger utan att något hänt och jag hade just kört den hur fint och lätt som helst.
Det var dock dags för en av mina relativt ovanliga vurpor. Jag vurpar sällan men när jag gör det kör jag omkull ordentligt, inget undantag igår. Framhjulet kom helt fel, varpå det halkade av en sten och sedan gick jag över styret. Klarade huvudet men höger överarm och lår samt händer och fingrar tog lite stryk. Daniel fick med det hela på bild fram till the face of nu skiter det sig då han föredömligt la ner telefonen.
Vad tänker man då, sådär mitt i och alldeles strax efter en vurpa? Ungefär detta:
- FAN, det här blir inte bra (i luften på väg runt)
- OTÄCKT! (När det knakar i ryggen vid landning)
- AJ. NEJNEJNEJNEJ. Tänk om jag inte kan jobba nu. (ligger stilla efter “färdig vurpa”)
- Andning, check. Rörelseförmåga check. Stora inre blödningar? Troligtvis inte! Slagit huvud? Tror inte det. Yr. Dåligt. Jätteont, check. Troligtvis muskulärt. Blöder inte. Bra. YR. DÅLIGT. (Någon sorts S-XABCDE på sig själv i chocktillstånd)
- BRA, JAG HAR SPÄNT DEM BRA! SITTER SOM BERG! (När Elin och Daniel hjälpte mig att vrida loss fötterna från pedalerna)
- HUR GICK DET MED CYKELN? (Liggandes på backen med fötter upp mot träd pga det där med yr samtidigt som vännerna gör sin kraschad-cyklist-rutin-koll)
- AAAAAAAAH! (När adrenalinet lägger sig och det börjar göra riktigt ont i händerna)
- FAN! (När jag upptäcker hål i kläderna)
- HURRA! (Det gick bra med cykeln)
- AJ. OJ. NEJ. ÅH VAD DUMT. (När insikten att det är färdigcyklat för dagen landar).
Status idag: många saker som gör väldigt ont och skiftar färg mot blålila men inget att oroa sig för. Hoppas att det räcker med en kadunkvurpa i år för det känns liksom gött att ha den gjord.
2 comments
Krya på dig, det där verkade ju inte så kul.
Skulle gå in här och skriva en lite fundering om kommande lopp, så har du trillat i samma stenkista som jag cyklade runt när jag testade banorna på långfredagen och funderade på om jag MÅSTE igenom den på kommande lopp, eller om det finns ett kyckling-spår även där…
Har känslan i kroppen att det är precis som du beskriver, det krävs några varv på banan för att känna sig trygg. Hade dock inte ork i kroppen för mer än ett varv på XCO-banan i fredags. Toppar formen med halsont, så blir nog några lugna varv på lördag för jag vill verkligen genomföra.
Kommande helg blir premiär för mig i XCO/XCC-sammanhang, har “bara” tävlat långlopp tidigare. Så nu till det jag tänkte fråga från början (ursäkta lång kommentar):
Har du några sista-minuten tips till någon som ska ta sig an det här för första gången? Har kört en drös långlopp innan, men kommande lopp blir premiär vad gäller den här typen av arrangemang.
Återigen: Krya på kroppen!