“Det var tur att du kom nu, det var i sista sekunden. Du kunde ha fått en hjärtattack”
I maj 2011 var mina depåer slut. Fullständigt slut.Jag hade gått på reservlåga lääänge och var som en urvriden trasa, oförmögen att ta egna beslut, så trött att jag inte kunde tänka – än mindre sova. Jag grät och grät och grät och grät och ingenting var roligt eller meningsfullt på riktigt. Utåt fejkade jag en fasad av att livet var bra och att jag älskade att jobba eftersom att orka jobba mycket var min bild av att vara lyckad.
Men bakom den där fasaden var jag bara tårar, ångest och deppighet. När jag inte grät var jag arg, otrevlig och odräglig, hopplös att jobba ihop med och jättetrött. Så trött att jag inte ens kunde sova. Bara att andas kunde kännas som ett stort projekt. I juni släpade (typ bokstavligen så) en anhörig iväg mig till en läkare som inte behövde fundera många sekunder.
“Vi sätter stopp för det här NU. Du är sjukskriven när du går härifrån”
Jag tänkte att det inte hände mig. Att jag skulle bli pigg på någon vecka, att jag inte alls behövde vara sjukskriven. Och att det var rätt pinsamt – tänk, jag skämdes – det kändes som ett misslyckande att jag inte orkade hålla tempot uppe. Jag drev ju företag, då fick man ju liksom räkna med att jobba 20 timmar om dygnet. Eller?
Jag var så förbannad på läkaren som sjukskrev mig. Och på personen som släpade iväg mig till vårdcentralen. Att pressa sig lite till, att jobba lite hårdare, att hinna lite mer, att orka massor, nätverka, mingla, hänga på fester, att sova lite och träna mycket – det var liksom det som var min grej. Inget skulle få stoppa mig – jag hade fått så fina möjligheter och livet var så spännande, jag ville bara fortsätta. Jag hade aldrig lyssnat på några av dem som andades något om stress som negativt, herregud; stresstålig var lite av mitt signum. Super-Elna var odödlig!
Såhär i efterhand skakar jag på huvudet åt mig själv – med hjälp av sociala medier höll jag skenet om att allt var bra uppe även när det var som allra, allra värst. Som om att det vore pinsamt att vara mänsklig.
“Du får vara beredd på att du kommer att må ännu sämre de första dagarna. Nu sätter vi stopp, då kommer din kropp kanske att reagera på många konstiga sätt”.
Månaderna som följde det där läkarbesöket önskar jag inte min värsta fiende. Jag grät och sov och grät och sov. Jag var så vansinnigt trasig och trött och sönder och insikten som sakta infann sig var både sorglig och jobbig. En bra dag orkade jag gå ut i skogen och sätta mig under ett träd och gråta innan jag gick hem och sov igen. En dålig dag orkade jag inte ens äta. Några år senare är jag tillbaka – men det blir aldrig någonsin som förr igen. Jag orkar jobba, träna och träffa vänner – men jag måste ständigt väga av om det finns energi och jag har aldrig en reserv att ta av. Otroligt frustrerande – ibland vill jag för mycket och då tar energin bara slut utan förvarning och då måste jag chilla, vara ensam, ladda om, sova.
En människa är som ett pussel med tusentals bitar och alla mina föll isär och spreds för vinden och att börja lägga det där pusslet från början igen var hemskt jobbigt. Rätta till det som inte stämde. Ta bort, lägga till, rämna fasader och fixa i ordning livet och lära mig att säga nej och att superversionen av mig, den som orkade allt – troligtvis aldrig skulle komma tillbaka.
Det finns inga supermänniskor – förr eller senare tar depåerna slut och det är vansinnigt onödigt att köra slut på dem innan man ens fyllt trettio – man ska ju räcka hela, långa livet.
Jag hade tur och fick massor av bra hjälp, det var KBT och arbetsterapeuter och utredning och vänner med liknande erfarenhet som tog hand om mig. Jag fick diagnos och verktyg att ta mig an vardagen utifrån det nya perspektivet men det är först nu jag känner att jag törs skriva om det. Så nu tänker jag börja göra det – vi måste prata mer om psykisk hälsa och ohälsa.
Till alla mina systrar med duktig-flicka-syndrom: DU är värd bättre än att gå in i väggen. Du har ETT JÄVLA LIV. Reflektera över hur du mår, lev livet smart, sätt hälsan först och lyssna på kroppen INNAN det är försent. Ditt jobb är inte viktigare än din hälsa.
