Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det stora i att jag klarade av att slutföra tävlingsmomentet i kvällens Protour Jönköping. 
Jag har ett bagage. En ryggsäck med saker från längesedan som lättar lite för varje dag som går, men som emellanåt är så tuff att hantera att jag inte riktigt vet hur. För det mesta är det inte någon fara, men det finns saker som jag aldrig tror jag ska vänja mig vid. Att någon kommer för nära tillexempel. Eller håller fast mig.
Igår fick jag fullständig panik. Att starta i timetrialmoment innebär att man sitter på sin cykel samtidigt som någon står bakom och håller fast cykeln så att man kan starta med iklickade pedaler. Typiskt bra grej att Protourgänget ordnade så att man får prova på det. Men – hade jag vetat att vi skulle starta så hade jag inte vågat dyka upp. I efterhand är jag glad att jag inte visste om det för jag växte lite som människa igår.
Dog väl lite inombords när jag insåg hur det skulle gå till och trampade ofokuserat upp och ned för en backe bredvid starten. Intalade mig själv att det inte var så farligt men när det var min tur löpte alla varningssystem amok. Första startförsöket gick inte. Jag var så nära att inte ens försöka starta – pulsen rejsade iväg, världen gungade, ångesten gjorde att tårarna var farligt nära. Fick frågan om jag ville starta själv och hör mig själv svara att jag inte vill det utan försöker en gång till.
Det gick. Jag kom iväg. Ben som var som gelé lyckades trampa sig uppför backen samtidigt som miljoner tankar for genom huvudet. Så urlakad på energi och så nära att inte kunna andas och samtidigt så stolt – herregud, jag gjorde det. Det tog 1.08 för mig att cykla uppför backen men det kändes som flera timmar. Att bli fasthållen på cykel och att under några korta sekunder lita på den som håller i kan tyckas vara en bagatell, eller möjligtvis en kul grej att prova – men för mig var det så stort att klara av det att jag var i någon form av chocktillstånd hela kvällen.
Cykelterapi alltså. Vilken grej.