Just nu jobbar jag i Linköping. Dit är det lite för långt så varje morgon sätter jag mig i min ganska stora bil och kör fem och en halv mil från bostaden till jobbet. Den drar väl en liter milen den där förbaskade bilen jag kör runt i. Och väl framme parkerar jag i ett parkeringshus där det kostar åttio spänn om dagen att stå parkerad. Efter jobb och gym och annat godis sätter jag mig i bilskrället och kör hem igen.
Det där kan ni ju räkna ut själva – det kostar ju mer än skjortan att hålla på så här. OCH så klagar jag på att jag inte har råd att skaffa mig ett par bra vinterskor att cykla i, nya bra dubbdäck till Richmonden och massa annat i träningsväg som jag verkligen behöver. OCH att jag får lägga värdefull tid på att pendla – tid som jag hellre lagt på träning. Ehm? VAD pysslar jag med? Hallå här!?!
Det är dags för åtgärdsprogram. Nästa vecka har jag bilförbud. BILFÖRBUD. Punkt.
Vad gör man då, om man har fem och en halv mil enkel resa till jobbet och tycker att det är superjiddrigt att åka med lokaltrafiken eftersom det passar uselt i tid och är jobbigt att hålla på att byta från buss till tåg och det ena med det andra och inte vill bli hostad på av alla nötter som envisas med att vistas bland människor fastän de är förkylda? Och inte får köra bil?
Man cyklar till jobbet. Lätt som en nygräddad plätt. Nästa vecka jobbar jag måndag, tisdag, onsdag och torsdag och ni vill ju ha en rapport om cykelpendling varje dag, eller hur?
Det finns bara EN godkänd ursäkt. Sjukdom. Regn är inte en ursäkt. Försova sig är inte en ursäkt. Snö duger inte som ursäkt, trött funkar inte, 38 sekundmeters motvind är inte heller godkänt. Bra – då säger vi så, och om jag inte avrapporterar fostrande pendling får ni ge mig rejäla bannor och så tittar vi på trumdåren med galenskaparna som grädde på moset!