Tänkte skriva ett blogginlägg om mitt köra eller inte köra Cykelvasan. Men NEJ. Ett tråkigt blogginlägg om deppig Elna, cykel som har fel och glapp precis överallt och att jag inte kan trycka på den efterlängtade köp-ny-mtb-knappen riktigt ännu vill ni nog inte läsa, så vi tar det där om att ensamidrottaren i mig nog har fått totalfnatt istället. Plötsligt tycker jag att det är kalaskul att göra saker tillsammans. Ehm. Jag har alltid varit obotlig ensamidrottare. Långt, långsamt och ensam – helt självvalt. Visserligen gärna med eftersnack, typ orientering eller långlopp – men alltid själv under prestationen.
Men nu händer det grejer. Inte nog med att jag börjar få ganska bra fart på benen, jag går fullkomligt överpeppigt megaigång på att göra jobbiga saker tillsammans med någon annan. På träning har det varit så ganska länge, men tydligen gäller detta även tävling.
Det som verkligen fick mig att ta tag i det där med Cykelvasaåkandet var att min fantastiska vän Mia startar i samma härliga motionärsfålla som jag gör, och eftersom vi planerar massor av sanslöst roliga mtb-äventyr (mer om det kommer) till nästa sommar blir det ju en kalasbra upptakt/försmak/start på träningen inför världens bästa MTB-år 2013 (2012 har varit världens sämsta). Hur som helst, det blev en lång och invecklad mening det där, till och med jag tappade bort mig; Mia och jag startar i samma motionärsfålla och då blir det ju perfekt att köra loppet tillsammans. Vi vill åka på under fyra timmar – och det tror jag veteranbenen grejar utan några som helst problem om vi vrålar pepp till varandra i 90 kilometer. Jag blir så glad av att cykla med henne – det är pepp och roligt hela tiden; till och med när man dippar.
Så – på torsdag åker jag upp med Linda (som tyvärr inte kör själv i år) och ett gäng glada cyklister. Martin har bokat en hyrcykel i Sälen och på lördag motionerar jag mig igenom min fjärde Cykelvasa. Mamma kör också sin fjärde, hennes Christer kör sin första långa och Martin kör sin första. Cykelkalas!
Sist jag cyklade på en hyrd cykel – förra året i Italien när Martin och jag var på bröllopsresa. Tillgången på MTB i orten vi bodde på var sådär – i Italien är det ju som bekant mest landsväg som gäller. Cykeln var sinnessjukt tung – men det var vackert i bergen!