Äsch då. Laddade med att mickla med inställningarna på mammas scott, sova för lite och att spendera förmiddagen som sidekick till Anders som var speaker på Huskvarna Mountain. Kände väl redan när jag blev småstressad över att ljudet och myggan krånglade att det skulle bli en kämpig dag. Det blev det, noll fokus – tunga ben på uppvärmningen, lånad cykel igen – en aning tyngre än min egen, ett igångdrag när startskottet gick och hundra meters lopp – sedan ville kroppen inte mer. Tvärbromsa – andas – vända; insåg när jag fått lite ordning på mig själv att jag stod i den där förbaskade startfållan och ville vinna, inte för att ha kul – och de gånger jag har mer tävlingsdjävul än bara kul-grej-känsla går det åt helskotta. Borde stannat vid mikrofonen – hade gjort mer nytta som speakersidekick under eftermiddagen än som slagen hjälte. Flydde fältet tillsammans med min fina moster (som skulle langat dricka) och åkte ned till Jönköping och åt god italiensk glass. Valnöt och choklad – mmmmm!