Har kört ett lugnt rullpass i Klockaretorpet med Gustaf och Dennis. Strax över en mil, med mycket dåligt flyt, hostande och cykelgnisslande; men vad gör det när sällskapet är finemang och solen skiner och man äntligen har överlevt dödsvirus och kan börja träna igen! Tror jag har en sättning i ryggen för det gör väldigt ont på en punkt när jag andas in, och konditionen är ju som det brukar efter dödsvirusförkylning: det kan bara bli bättre och det är ju världens bästa utgångsläge. För varje träningspass jag tar de närmsta dagarna kommer jag att bli starkare, snabbare och bättre.
Kul kuriosa är att jag lärde känna Gustaf, som är ganska nyfrälst på MTB, i ett annat liv. Jag var dyngrak, inlindad i gaffatejp och blev uppslängd på en bardisk på ett studentikost ställe. Gustaf stod i baren och tyckte det hela var, skulle jag gissa, ganska roande eftersom jag inte blev utslängd. Nu är det efterfest på två hjul, jag dricker ytterst sällan och lever sunt och fint, och att cykla ihop är banne mig fyrtiotusenmiljarder gånger roligare än en bra fest någonsin kan vara.
Dennis var med. Landsvägscyklisten som älskar att dra rakt igenom geggiga vattenhål så dyn skvätter på MTB. Typiskt kul sällskap!
