En till bild från dagen innan Cykelvasan. Vi är ute och rullar, har testat en liten stig som såg kul och inbjudande ut. Stigen blir mindre och mindre och plötsligt ligger Mia i blåbärsriset. Hon skrattar. Och vi skrattar. Hon får inte ut foten ur pedalen. Vi skrattar mer och som ni ser, jag ställer mig i någon form av tempoställning och försöker vrida loss den. Karin passar på att fånga ögonblicket på bild och nu när jag ligger här och har svinont i ryggen är det ett fantastiskt minne att plocka fram. Hoppas vi ramlar igen nästa sommar så vi får skratta ännu mer. Är säker på att vi kommer att göra det.
Om jag ska envisas med att lägga ut vält-bilder på mina vänner får jag nog komplettera med att prata lite väl om dem också. Sist vi körde skog ihop cyklade Mia utan att blinka nedför ett dropp som var hur brant som helst. Jag vågade inte ens ta “lätta vägen” – utan stannade och lyfte. Grym är hon, bästa Mia.
Foto: Karin Wiklund
Och några minuter senare tog stigen slut. Där fanns ett kul träd. Vem sa att man måste cykla jämt, klättra på grejer är galet kul! Foto: Karin Wiklund.
