Vanligtvis går Kolmårdsbiken tidigt på våren – men snön gjorde att man flyttade fram loppet i år, och det blev ju kalas. Det här är stigar jag cyklar ofta – och i går var de riktigt torra och fina. Loppet är 55 km och går i tre loopar med start, mål och varvning vid vackra Duvhult ovanför Sörsjöns camping.
Före loppet tröttstirrade jag runt lite hemma, var nervös, hade lite ont i magen och svårt att få i mig mat. Business as usual. Tog bilen bort till tävlingsområdet fastän jag bor på cykelavstånd – visste ju inte hur jag skulle må efteråt. Kände mig otroligt pepp och glad, pratade med folk, värmde upp för dåligt och hade det finfint i den goda pre-race-stämningen. Ni ser ju, tjejen är kalasglad över årets första nummerlapp:
Macke & Jakob var peppade och glada i startfållan:
Motionärsledet ställer upp bakom vår fålla. Hejade senare på dem när de körde om mig medans jag fixade punkor och tömde luft och cyklade sakta uppför:
Hade inte en chans i starten, men var faktiskt inte rikigt så rökt som jag trodde. Kul! Lite puls och lite syra men höll mig lugn och fin eftersom planen var att orka hela loppet i mitt tempo utan att slita för mycket på min kropp (vill inte, inte, inte, inte, inte bli sjuk igen bara för att jag drar igång för hårt). Depåstoppsloppstänket gäller!
Hade för mycket luft i däcken. Stannade och tömde, fast tömde för mycket. Stannade och pumpade och blev euforisk när det optimala däcktrycket infann sig och flytet på stigen kom och repliken “vääääänster” kom till användning gång på gång i slutet av första loopen. Jag kan åka stig minsann, och lånad cykel var lätt och hade bra hjul vilket kompenserade lite för att den var för stor.
Stannade duktigt i depån efter första loopen och åt och drack. Det var svårt – ville ju mest köra vidare, och när jag väl gjorde det tjofrästjongpunkade jag framhjulet i början på andra loopen. Fick inte bort däcket från tubelessreadyfälgen och panikslet i tio minuter innan snäll cyklist stannade och förbarmade sig (tack, tack, tack, blev så himla glad) och var sedan lycklig som en hundvalp tills jag inte fick ihop snabbkopplingen. Men har bildbevis på att jag var glad trots detta:
Lånad och lite för stor cykel hade en sorts snabbkoppling jag aldrig sett innan och jag skruvade väl i fel ordning i tio minuter innan det satt fast. Fast det satt inte fast – men som tur var var cykelns ägare flaggvakt en stig bort och hjälpte till. Hade tydligen tappat någon viktig men liten del fast Fredrik fick framhjulet att sitta fast ändå. Tjötade en stund med Fredrik och Daggen och kom fram till att det nog bara skulle bli två loopar för min del. Njöt av finfin stigcykling och klev av innan tredje loopen. Glad och nöjd – jag hade trots allt krångel haft kul och det var ju målet. Hade jag kört en loop till hade jag kanske inte mått så bra, varit väldigt sliten och ynklig, och det hade jag inte lust med. Skynda långsamt – jag är stolt över beslutet att lyssna på kroppen och kliva av även om en DNF ser trist ut i resultatlistan och jag hade en kalasbra dag.
En eloge till Kolmårdsfolket som inte bara fixat en rolig och bra tävling – tycker även de är grymma som funktionärer. Peppiga, glada funkisar längs med banan – gillar’t!
