Mitt Mera Lera 12-timmars blev MIndre Lera Tvåtimmars – men bortsett från misären med skitkänsla i kroppen (ligger just nu hemma och mår penicillin-illa, lätt febrig och rätt ynklig) och att första repan på nya ramen inte var en repa utan en spricka i kolfibret var ML12H 2013 verkligen ett kanonarrangemang!
Banan var torr och fin, arrangörsteamet glada och proffsiga, åkarna peppade varandra både på banan och utanför och känslan av att vi som cyklar är en stor och grym familj fanns verkligen där. Fredrik, Bela & Magnus som körde lag med Kolmården MTB Team LaPierre hade fixat buss med all tänkbar utrustning, tält, stolar, mekställ och hela faderullan – uppställd precis längs med banan innan varvning och i anslutning till den fick även soloåkande vänner husera sina pinaler och depåer. Undertecknad var som ni vet peppast av alla innan start – livet kan ju liksom inte bli bättre än sånt här. 
Efter en infodragning gick starten vid nio på morgonen, och det var faktiskt två tjejer till som körde soloklass, väldigt roligt att det kom fler damer till start. Även i lagklassen fanns ett par damlag representerade, tummen upp för det.
Banan mäter sju kilometer och vid varvning får man hoppa av sin hoj, lyfta den över hinder och springa 50-talet meter till växling alternativt vidare ut på nästa varv. Torrt och fint väder gjorde den stökiga banan kalasbra, Vidingsjö kan bli galet halt om rötter och stenar är blöta, härligt att arrangörsteamet efter två regninga år fick bjuda på solsken och fin bana!
Visst, det gräts en skvätt (understatement) över ram och smärtande kropp efter mina ynka fyra varv – men fick också uppleva det fina med cykelvänner: pepp, kramar, mer pepp och efter att ha fyllt på lite depåer, torkat bort tårar och pratat lite med Jimmy som utan problem fick mig att skratta åt alltihop (fattar inte hur han gör – underbara människa, dessutom körde han 16 mil på kvällen för att gå ut och käka och sova över en natt innan han körde 16 mil tillbaka för att jobba) hejade jag på folk ute på banan, pratade med cyklister och supportrar och hade en riktigt trevlig dag. Imponerades av Peter & Tobbe som så småningom kom etta och tvåa – de gjorde ett kort depåstopp emellanåt – stoppade in lite käk i munnen och trampade vidare. I tolv timmar!
Jag stannade inte kvar hela dagen utan åkte hem när Magnus kördes till Vrinnevisjukhuset för att gipsa brutna fingrar. Han gipsade såklart med stil – samma färg på gipset som på Kolmården MTBs klubbdräkt. Pluspoäng.
Det kommer ju en ny chans att göra det här om ett år och då vet ni en tjej som ska stå i starfållan igen. Jag vill veta hur det känns att cykla MTB i 12 timmar men med hel kropp och cykel såklart. Ni hänger väl på nästa gång, jag hoppas vi blir ännu fler som kör ML12H 2014 – för 2013 var riktigt bra. Men – ta med en extra cykel!
2 comments
Tråkigt att ML12H 2013 blev så kort för dig Elna, men bra att du till slut tyckte det var ok ändå.
Trist med hojen, titan brukar hålla bra och är dessutom lätt att tvätta. 🙂
Vi är glada att vi fick en D-solo-klass i år, men den blev lite avslagen när du försvann. Maria kunde defilera eftersom Lisa hör till arrangörerna och bara körde när hon inte satt i tidtagningen.
Bättre lycka 2014!
Revanschlusten kommer att vara eeenorm inför 2014 – skönt att ha ett mål redan nu. Och cred till er, ni hade verkligen fixat ett bra lopp!