Jag satte mig på pärlan strax efter tio, låste dämparen och segade mig uppför Huskvarnaberget. Fy bubblan så bra det är med det där Huskvarnaberget – jag bor alldeles nedanför och måste upp för att köra MTB – jag kommer att komma i kanonform på nolltid tack vare Norra Klevaliden, Ådalsvägen och min gulsvarta kärlek med tjugosjukommafemtumshjul.
Mötte upp mamma på Egnahem och hon hade gjort en finfin färdplan. Några kilometer asfalt i början, innan hon lotsade in oss på skogsvägar och stigar, mellan kalhyggen och kohagar. Här är det jordbruk som gäller, till skillnad från Kolmårdsskogarna där det är skogsbruk – och det märks; kossorna trampar sönder lite stigar och titt som tätt får man lyfta cykeln över eller under elstängsel, det gäller att vara uppmärksam så man inte trampar rakt in i eltrådarna och välter med huvet före i valfri hög med koskit.
Det blev en fin mysrunda – på en del platser tyckte jag att jag kände igen mig, på en del ställen vet jag säkert att jag cyklat innan och många stigar var helt nya. Vi var ute i nästan tre timmar – långt och lugnt, precis ett sånt pass som jag planerat att köra idag, och det var roligt precis varenda meter. Geggiga stigar, lera på hakan och lite paus vid söta små stugor i skogen, mamma fångade min nyfikna sida på bild när jag kikar in genom rutan på ett gammalt soldattorp.
