Ni vet 38-klingan – min singelklinga fram (ja, en klinga fram räcker om man rätt kassett bak – och det blir vanligare och vanligare med bara en istället för tre som på instegscyklarna och två som på tävlingsmountainbikes) – den som vi kom på var för stor? Jag har känt mig dålig, långsam, mjölksyrastum och uppgiven hela vintern, och när jag fick tips om att byta till en mindre tändes ett litet hopp om att det kanske inte var jag som var hopplöst sämst.
Kikade förbi Öster Cykel idag och viftade med plastkortet och tog med mig en 34-taggad klinga hem. Min fantastiska sambo (förstå hur uppgiven jag skulle vara utan hans tålmodiga hjälp- och förklaringsinsatser) hjälpte mig att meka bort knak och ordna med nya klingan.
När 38 var bytt mot 34 hade jag en timme på mig innan vi skulle få gäster här hemma och det räckte för att testa om den där förbaskade stigen uppför berget som jag tyckt att jag borde kunna cykla gick att forcera. På tredje försöket, när kroppen blivit lite varm – satt den som ett smäck. Och vilken skillnad – nu är det flåset som begränsar istället för mjölksyran. Härlig & underbar känsla – det kan vara fyra taggars skillnad mellan total uppgivenhet och ren och skär cykellycka. Och en dag som denna – med väldigt trötta ben, kändes det inte som att jag trampade ur på platten heller – snarare som en lättnad att kunna hålla högre kadens!
En glad cykelhandlare!
34-klinga. Den i kombo med 27,5″ mina vänner – det är cykellycka!
En timme förresten – det räcker för att köra sig helt slut om man har bra backar att göra det i!
2
2 comments
Vad skönt att det gjorde sån skillnad! Då kommer du njuta de kommande passen! 🙂
Jag har iof en 29a och 30-klinga men inser att jag hade dött om jag inte hade haft min lättaste växel!
Ja, superskönt 🙂 Men 30-klinga är nog himla bra till 29!