Att cykla på norra Öland

Mitt Öland är den norra delen av ön. Ni som hängt med vet ju hur det var – först föll jag pladask för J och sedan tog han med mig till sin fantastiska ö och jag föll lika handlöst för den. Hans morföräldrar bor på en vacker gård i Källa och däromkring huserar vi när vi är där.

Det finns en sak som aldrig följer med till Öland: landsvägshojen. Och så finns det en sak som alltid följer med: min mountainbike. Det kanske skulle gå att ta sig en landsvägsvända tidigt om våren eller om hösten, men mitt i sommaren – nej. Det är för lite plats att cykla på på stora vägen och på tok för mycket bilar/husvagnar/husbilar för att det ska kännas säkert.

Vi brukar rulla från Källa eller Långerum ner till Hagelstad och vidare ut på Alvaret. Känslig mark att vara rädd om, och ett vackert och kargt landskap som man inte blir mätt på. Väl ute på Alvaret går en grusväg längs med kusten och vi brukar styra kosan så vi får medvind på hemvägen. Förbi kalkbrott och stränder, vackra hus och vyer – det är så galet fint att det värker i hjärtat. Jag älskar när naturen är sådär vacker att det gör ont.

Väl ute på den där vägen sätter bara fantasin gränser. Man möter en och annan bil och cyklist men den är lugn och platt, perfekt att köra spurter och långa intervaller på. Några backar finns inte, Öland är en platt ö – men det är perfekt att köra distans här. Den där vägen längs med Alvaret fortsätter norrut till Böda Sand, där finns en skog med lite leder, vi har mest passerat dem på väg vidare norrut. White Pricks Trail bjuder på en och annan stig som är kul, men det är tungtrampat – under barren som täcker stigen ligger sandig jord som gör att benen får jobba hårt.

Se till att du får medvind på hemvägen. Jag övertalade J att vi skulle åka till norra udden för att titta på fyren en dag när vinden låg så vi fick motvind hem. Vi flög i medvind de första milen dit och jag trodde jag skulle gå i tusen bitar av trötthet i den starka motvinden hem. “Vad var det jag sa” skrattade min fina älskling och drog sin trötta sambo hem. Och kör du inte slanglöst är en extra slang i bakfickan ett måste, det är lätt att punktera på vassa stenar eller törnen.

När jag cyklar ensam på Öland brukar jag ha svårt att låta bli att stanna och titta på havet, jag blir liksom ståendes vid något litet båthus i sten, blickandes ut över vattnet och tappar bort mig i tid och rum och tankar. Balsam för uppkopplade själar!

Det finns mängder av avstickande grusvägar att prova och se var man hamnar, och jag tycker man ska göra det – våga testa vägar fastän du inte vet vart de leder. Det är rätt svårt att komma vilse på Öland – du har ju havet och stora vägen att orientera dig efter, och GPS i din smarta telefon.

Sammanfattningsvis: Öland är perfekt för grusvägsdistans i motvind på MTB. Och när jag skriver blir jag alldeles Ölandslängtig, åh – jag vill åka dit bums och cykla tantcykel ner till stranden på västra sidan och sitta och hålla om min J och titta på solnedgången.

Förresten. Jag törs inte cykla Brandsrumsvägen ner till Alvaret ensam på kvällen eller när det är dimmigt. Där sägs det spöka – en kvinna går igen och hon har hål rakt igenom kroppen. Säg det inte till någon, men jag är galet lättskrämd – den som har ett spöka i bakfickan kan göra mig sömnlös lätt som en plätt.