Vi felsöker mig, det är så trött och hängigt just nu, så segt och utan pangpang i benen. Igår var jag hos en läkare och idag har jag lämnat tio läskiga provrör blod. (Dramatiskt så det förslår, jag är nålrädd så in i bängen och efter många tårar och två misslyckade försök ryckte J in i full rörmokarmundering – ni vet, blåställ fullt med verktyg; och skjutsade upp mig till sjukhusets provcentral där vi hittade en grym tjej som lugnade ner, gav mig ett mjukt hjärta att krama om och bad J om hjälp att hålla fast armen. Puh, vad hade jag gjort utan honom?)
De kollar upp det mesta som går att kolla upp och gör rutinkoll på alfa-1-antitrypsin som jag har en liten brist på. Och jag funderar på mitt eget lilla hörn och har kommit fram till att jag inte riktigt lever som jag lär. Prehab och stabilitetsträning? Nej, inte på flera månader, jag har varken gymkort, stabila knän eller coola armmuskler nuförtiden. Maten? Jag slarvar. Särskilt med återhämtningen efter träning. Ryggen är öm, den vill ha styrketräning, massage och tillrättafixande men har inte kommit mig för att hitta någon som kan ersätta Tobbe som ju flyttat lika långt från Norrköping som jag – fast åt motsatt håll.
Det är dags för lite upprustning av den här tjejen. Omtanke, gymkort, fysioterapeut/naprapat. Husmanskost och en extra timmes sömn. Lite sunt förnuft och kärlek liksom. 
Arkivbild från ett besök på vännen Tobbes mottagning i Norrköping. Nuförtiden måste man åka ända till Stockholm och Access Rehab om man vill bli fixad av världens bästa. Det är lite för långt. Morr.
0
2 comments
Det låter som en jättebra plan det där! Ta hand om dig och hoppas att det bara är bra provsvar och att kroppen snart är sammarbetsvillig igen! Vi kräver så mycket av den men glömmer ofta att tacka den för allt slit.
Just så – den får så mycket pang-pang och så lite tålamod emellanåt. Balans är übersvårt!