I morse kom den till oss här vid Vätterns södra spets, frosten. Äntligen – jag har längtat efter den – för vet ni vad något av det bästa som finns är?
Frusna stigar. Inte isiga eller snöiga, bara frusna.
När minusgraderna sätter tänderna i en stig blir den torr, hård och snabb och man får sjukt bra grepp med mountainbiken. Dubbdäcken är fortfarande överflödiga och benen känns starka eftersom man bara flyger fram över stigen – samma stig som någon vecka tidigare bjöd på lerigt och sugande motstånd.
Vad ni än gör, ställ inte MTB:n på vinterförvaring ännu, ni missar så himla mycket fina turer då. Trust me!
Hittade ingen bild på frusen stig utan snö så det fick bli frusen stig med puder. Det är milspåret i Svärtinge utanför Norrköping förresten, en grym slinga att leka med MTB på.
