När jag åker någonstans utan cykel tänker jag alltid i förväg att det ska bli skönt att resa med mindre prylar och inte känna att jag “måste” ut och cykla. HA! Måste? Jag måste aldrig ut och cykla men jag vill alltid, och det är ju det som är det härliga med att ha cykel som fritidsintresse. Man måste inte. Man vill. Och man älskar det.
Från en resa med cykel, till solens och vindarnas ö.
Så – när jag är någonstans utan cykel finurlar jag på rutter i huvudet. Om jag hade cykel med mig, tänker jag, skulle jag köra där och där och dit och därborta och kanske kolla in vart den och den och den där stigen eller vägen leder. Om jag promenerar på en stig funderar jag på vilket vägval jag skulle gjort med mtb:n. Hur skulle jag cyklat uppför, nedför eller runt? Hur skulle jag ta kurvan och skulle jag fått med mig bra fart över det där lilla guppet därborta för att kunna lätta litegrann? Jag läser av stigar och funderar över backars spurtpotential och jag ser en ortsnamnsskylt invid asfaltsvägen och saknar att dra iväg mot den i full fräs på smala hjul.
Det slår liksom aldrig fel – att åka iväg utan cykel är alltid en bekräftelse och påminnelse om det både ni och jag vet. Cykel är en passion, en fantastisk livsstil som passar in överallt och det är så underbart kul att det alltid finns med i tankarna. Jag älskar’t. Någon som känner igen sig?
1
