Strava-tempo runt Landsjön

Det finns ett Stravasegment som börjar vid Kroatorpets café strax bortom hörnet från vårt hus här i Huskvarna och letar sig hela vägen via Gisebo och äppelodlingar runt vackra Landsjön och tillbaka.

Igår hade jag dåligt med träningstid men behövde en genomkörare och bestämde mig för att ge segmentet allt jag hade. Förra juni körde jag den på 55 minuter, för en vecka sedan på 52 minuter och nu krävdes en tid på under 49 minuter för drottningkrona och snabbaste tiden på Strava.  Jag värmde upp alldeles för lite och satte av. Benen kändes äckligt sega. Det började liksom svida direkt – typisk känsla efter ett par vilodagar.

Trots att det kändes segt klättrade jag på ganska bra uppför första backsegmentet och benen liksom trummade på över krönet och fortsatte driva på hojen ordentligt utför och jag slogs av att jag är lite bekvämare med fart utför på racer nuförtiden och att det blir så bra kraft i tramptagen. Den där bikefiten alltså, ovärderlig.

En kik på cykeldatorn och full gas nedför backen strax innan vägen börjar gå alldeles vid vattnet, förbi vackra hus, fårhagar och våtmarker där fåglarna stortrivs. Nja, det skulle nog inte gå. Men jag flåsade vidare ändå, bra träning är bra träning även om det inte blir bästa tiden.

När jag vände hemåt på cykelbanan vid Lyckås gård kände jag mig mer stark än trött. Drack en klunk ur flaskan, tog några djupa andetag och jagade ifatt en jobbpendlare. Svag motvind som brusade i öronen, jag ropade att jag skulle köra om till vänster, susade förbi och matade vidare. Härlig känsla.

Jag var galet fokuserad på att ta alla kurvor och småsvängar bra och att hålla koll framåt och blev därför väldigt förvånad när något gult fladdrade till i periferin. Vände mig om och såg att jobbpendlaren och hans gula vindjacka låg på rulle. Blev väl först lite irriterad, att ha någon på rulle är alltid ett ansvar och att lägga sig på någons rulle utan att säga till eller uppmärksamma att man ligger där: farligt. Och dessutom – lite ohyfsat väl? Fråga om det är ok!

På väg ut ur Kaxholmen började jag tänka att det kanske skulle gå. Jag låg och jobbade på den där nivån där det känns som att lungorna är utanför kroppen, man skiter i att snoret rinner, på den där nivån när man är lite tunnelseende och har blicken fäst långt fram på vägen – långt fram dit man ska.

Random jobbpendlare hängde kvar på rullen. Jag försökte skaka av mig irritationen – kom igen liksom, cykel är gemenskap. Tänkte att jag helst skulle vilja vara själv igen, men ville inte slå av på farten för att få ned flåset till en nivå där jag kunde förklara vad jag höll på med. Han fick ligga kvar och jag hojtade genom ansträngda andetag om det kom mötande bilar. Det kanske var bra att han låg där, att vara lite jagad och irriterad kan ju plocka fram pannben.

Sista backen upp mot Brunstorp kändes jobbig, tung men ändå ganska snabb och utförsåkningen efteråt var ljuvlig. Strax innan krönet såg jag att jag hade tre minuter till godo och hoppades innerligt att jag skulle slippa stanna upp för svängande bilar sista sträckan. Den biten är egentligen rätt farlig att Stravajaga på, det börjar bli stadstrafik och det är aldrig lämpligt att köra fort i stadstrafik. Men det gick vägen – jag fick bromsa in lite för en bil som accelererade långsamt men kom snabbt upp i fart igen och tog i allt jag orkade på slutet.

Strax efter Kroatorpet slog jag av på farten, pekade in oss på cykelbanan och jobbpendlaren tackade för skjutsen och undrade om det var Vätternrunda på gång. Han själv skulle inte köra i år men ett gäng dekaler på ramen skvallrade om Vätternrutin. Han var trevlig, vi småpratade lite (eller, jag pep väl mest hest och kände prologhostan komma på ingång) och jag ångrade att jag varit irriterad på honom när jag först upptäckte att han låg på rulle. Så himla onödigt av mig tänkte jag, det var väl roligt att få ge någon draghjälp hem.

Jobbpendlaren erbjöd sig att dra nästa gång, tackade för skjutsen, morsade och trampade hemåt och jag rullade långsamt ned, tog bron över till Vättern och trampade ur längst med vattnet med en känsla av att det kanske hade gått vägen ändå.

När jag stoppade Strava hemma blev jag glad. Jag knep en QOM på segmentet med 30 sekunder. Dock är det bara en tidsfråga innan någon av alla snabba tjejer i stan har slagit min tid och då blir det en ny jakt. Älsk på träningsmotivationen som finns i den orangea appen!