Backintervaller är oftast väldigt vackra när man tagit sig igenom mjölksyran och upp till backens topp, och jag kan inte låta bli annat än att tycka att min hemmabacke, Strutsabacken i Huskvarna är Sveriges vackraste. Att få pusta ut efter att ha cyklat uppför liftrännan och vila ögonen på stad och land vid Vätterns södra spets och tänka på hur lycklig jag är att jag får bo just på den här vackra platsen – det är verkligen balsam för själen. Vilken är din vackraste backintervall?[insert]
[/insert] [insert]
[/insert]Igår hade det regnat men det var rackarns fint fäste i backen. Inte så blött att det var slirigt – utan alldeles sådär så däcken greppade perfekt. Och jag vet – cykeldatorn på snedden, en kan inte vara så noga jämt.
3 comments
Min finaste är Härkebacken. Ingen stig men väl jobbig och slitig asfalt. Utsikten över fjällen väger upp all smärta uppför!
Åh, den har du bloggat om minns jag, typiskt fin backe!
Vilken fin utsikt. Häromkring har vi fina backar men lite sämre utsikt. Hur som helst så har jag en fråga som jag skulle bli jätteglad om du svarade på.
När jag cyklar i lite lösare underlag eller på stigar med mycket lösa stenar så håller jag krampaktigt i styret. Har du något tips på hur man blir mer avslappnad eller är det bara att träna på det? Som situationen ser ut nu så blir jag helt stel och orkar inte köra långt alls efter bara små korta partier av sten eller lös sand.
Kram