Tänk. Jag har drabbats av lite skrivkramp. Det händer ju liksom inte. Men av någon anledning känner jag mig tillrättalagd och försiktig, inte alls så värst modig längre. Allt det där som bubblar som är lite obekvämt – jag törs inte ventilera det, det fastnar bland mina utkast.
Istället analyserar jag sönder – borde jag göra ditt eller datt, ska jag hit eller dit? Ska jag skriva om huset, om väggen, om livet och alla mina tusen reflektioner över allt och inget här, eller ska jag lägga locket på tills i nästa jag orkat ta mig ut på ett härligt och bekymmerslöst teknikpass i skogen och kan posta en härlig selfie i motljus?
Det är en märklig känsla, att vara en skrivande person och plötsligt inte få fram någonting.
4 comments
Åh, vet hur det känns. 49 dagar av uteblivna inlägg och idag bara gjorde jag det. Har skrivit så många versioner av samma sak. Undrat hur det blir bäst, när är för tidigt, är det en dum ide… Idag skrev jag bara snabbt och lät knappt mig själv läsa igenom – bara publicera innan jag ångrar mig!
Är lite efter här, jag vet. Men det är förvånandsvärt plågsamt att läsa glada cykelbloggar när man själv inte orkar titta på sin cykel… 🙁 tänkte ta igen det nu!
Åh, jag har tänkt på dig flera gånger Carolin, saknat dina inlägg och undrat lite hur du mår och vad som händer. KRAM!
Jag har ju mått bättre än de senaste 10 veckorna, det klart. Men samtidigt som jag mått fysiskt dåligt så har jag ju varit så mentalt lycklig! (En jobbig kombo – tro det eller ej) Men nu känns det mycket bättre och jag ser verkligen fram emot att hinna komma igång med lite cykling igen medan jag kan! 🙂 Blir ju väldigt inspirerad av alla dina fina höstbilder!! Kram!
Jag tror dig absolut – vilken kombo. Jag håller tummen hårt för att du får må bra både mentalt och fysiskt, det är du värd. KRAM!