“Begär ut dina journalkopior från Östergötland och gå på yoga. Lär dig andas. Det här kommer att ta tid”
Bakom kulissen av cykellycka och härliga träningspass finns en människa som har det tufft just nu. Hela vintern har varit tung – väntan på att det ska ge med sig lång, för ger med sig, det gör det ju alltid, det vet jag. Jag får dippar som andra får förkylningar, det hör bokstavsdiagnos till. Av eller på. Allt eller inget. Superpepp eller megadepp. Inget konstigt och hur dåligt jag än mår vill jag alltid leva så jag tycker inte det är så mycket att oroa sig över.
Men den här gången har jag liksom fastnat i en återvändsgränd. Det har gått fem år sedan jag gick in i väggen och jag har balanserat farligt nära att hamna där igen utan att förstå det själv och jag har så svårt att acceptera det jag inte kan förändra. Att just det som gör mig kreativ och kul också gör mig trött, att jag inte kan förändra hur jag är utan måste leva med det. Att bokstavskombination kan vara en urkraft men också något som tar kraft.
Så. Igår satt jag hos en kurator i det psykosociala team som pysslat om mig sedan jag flyttade till Huskvarna. De är så grymma. KBT har tagit mig långt och för ett år sedan släppte vi kontakten eftersom det kändes som jag skulle reda ut allt själv nu, men jag fixar det uppenbarligen inte hela vägen och nu diskuterar vi om vi ska sätta in medicin. Jag gillar inte tanken på att stoppa i mig tabletter och har råvägrat, envis som få, men nu känns det som att det vore värt ett försök. Att emellanåt kunna stilla sina tankar känns som ett drömscenario. Alltså, min hjärna är som en centrifug – det snurrar tusen miljoner saker och intryck där hela tiden. Alltid. När jag har energi är det awesome. När jag inte har det är det en mardröm.
Eftersom det bara gjordes en snabbutredning (det var hemskt för övrigt och kändes inte det minsta snabbt) i Norrköping blir det dock lite roddigt nu, det måste kompletteras, och därav slutklämmen på gårdagens sittning på vårdcentralen. Jag ska begära ut journalkopior för att vi ska kunna komplettera och så ska jag gå på yoga. Ptja, varför inte – det har jag ju varit nyfiken på sedan jag fastnade för Les Mills Body Balance-klasser i höstas, där ingår en hel del yoga och jag gillar’t.
Jag tänkte ta er med på den här resan, jag kanske tillochmed kan ta er till hjälp? Flera av er har säkert erfarenheter jag inte har, berätta gärna. Det är lite spännande hur det funkar, och jag har ibland ångrat att jag tidigare alltid fejkat fasad och inte skrivit om sådant här förrän efteråt.
21 comments
Tack för att du delar med dig! Vi är många som har liknande erfarenheter. Delandet är viktigt!!
Jag klarade mig under många år utan medicin och just medicin var en av mina största rädslor.
Förra året nådde jag dock en punkt när det bara inte gick längre. Jag är nu väldigt tacksam för var medicinen gjort för mig.
Jag är som alltid den jag är med för- och nackdelar, men grundnivån är SÅ mycket bättre!
Du känner själv om det är dags för medicin.
Tycker om när du skriver såna här inlägg! Tror att det är värt så mycket för andra i liknande situation. dags att vi släpper skammen!
Mindre skam, mer hoppsasteg! <3
Ja och depp för den delen. En del av oss bara har det så – depp och hoppsasteg avlöser varandra snabbare än kvickt. Det bara är så.
Så himla fint att du delar med dig tycker jag, kan nog hjälpa många!
Du är så grym och modig! Kram
Så fint, utlämnande och starkt Elna. Jag läser då och då och detta berörde. Hoppas du hittar din väg till en ro som ger dig ork att vara de du är bäst på, dig själv. Kram <3
Hurra va du är bra! Jag tror stenhårt på att visa upp att vi alla har olika sidor med allt vad det innebär. Inte minst för den yngre generationen som kanske lever i tron att “det är ingen annan som mår som jag gör”. När en blir äldre inser en ju ofta att det finns fler som sitter i samma båt, eller en liknande i varje fall. Det kan vara oerhört befriande att läsa och känna igen sig. På något sätt får en bekräftat att det är okej att vara som en är. Och det tror jag är viktigt. För vi är alla okej hur en vi är.
Jag känner igen mig till 120% i din berättelse om hur du upplever att du fungerar i vardagen och hur hjärnan känns som en torktumlare som aldrig stängs av. Hur dippar kommer och går och enormt uttröttande de är. Men jag har inte tagit mig i kragen för att få bekräftat om det finns en bokstavskombination bakom allt det där, för det har varit så så länge jag kan minnas. Din berättelse peppar och ger mig mod att gå vidare och kolla upp detta. Och angående yoga, har avslutat varje dag med yoga nu i snart 4 veckor. Det funkar verkligen för att stilla hjärnan inför natten.. Stor kram och önskar dig all lycka på vägen <3
Yoga har i tuffa perioder varit min livräddare. Hoppas du kan hitta hjälp där också!
Kram!
Mycket bra att du delar med dig! Det är många, många som hamnar där idag tyvärr och det pratas för lite om det och det behövs att vi gör det, tror jag, om vi ska kunna möta det här.
Att arbeta med acceptans (ACT) har hjälpt mig mycket. Att lära mig andas. Meditation. Skogen – gå, springa, cykla eller bara vara där.
Det är som det är, det är som det ska. Om det kunde vara på något annat sätt, så skulle det vara det. Allt är ok.
Får jag ge ett boktips? “Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans” av Anna Kåver. Och ett tedtalks med Steven Haynes om acceptans? https://m.youtube.com/watch?v=o79_gmO5ppg
Älskar den boktiteln och håller med om att boken är så bra. Lyckofällan om act har hjälpt många också har jag förstått.
Tusen tack för tips!!! <3
Det går finfint att yoga i Craft-tightsen, jag har provat åt dig. Så palla dig i väg asap! Kram!
Vem vet, jag kanske redan har varit iväg? 😉
Tack för länkkärleken Johannes!!!