Lördag. Sol. Ganska trött känsla när jag rullade hemifrån. Tog en lång paus vid en favoritutsiktsplats innan jag trasslade mig vidare mot Röttle och planerade åttaminutersintervaller på galet rotig stig. Fick ha intervallstigen nästan för mig själv och kunde gasa på ganska bra – mötte samma fotgängare flera gånger och växlade några snabba ord första gången.
“Hej”
“Hej”
“Du kommer nog att möta mig ett par gånger till men jag bromsar in i tid”
“Hehe, jahadu”
Han verkade förstå. Och fjärde gången såg han lika glad ut som första.
“Igen?”
“Ja, och jag kommer nog att möta dig en gång till, har ett varv kvar.” [flås och igångdrag igen]
“Ingen fara, bara kör”
Efter tre dubbelvarv på min rotiga intervallslinga insåg jag att jag nog pausat för länge vid utsikten och att klockan var ganska mycket. Hade tid att passa, drog ett mess hem och körde mina sista två åttor på väg hem. En uppför backen från Röttle hamn och vidare i Röttleserpan och sedan en mellan golfbanan och bästaste vännens hus där jag ivrigt glodde in i trädgården i hopp om att hon skulle stå där. Det verkade inte vara någon hemma och jag körde vidare hemåt. Tog stigen mellan Skraparp och Ormestorp och körde galet snyggt med ett stort leende på läpparna.
Nu har jag skrämt slag på benen så gott det går och satsar all in på att ha så kul som möjligt under SM-dagarna. Och en kik på Strava gjorde mig lite förvånad, jag kanske inte är i så jäkla dålig form som jag fått för mig ändå?
