Den kom häromdagen, den första snön. Och den kändes sådär som den första snön när man var liten. Lycklig och lätt, efterlängtad och vacker. Visst, det blåste och det var kallt sådär som snö är men ändå – äntligen. Och så la den sig också, den första snön. Tinade lite framemot eftermiddagen men sedan följdes den av mer snö. Mycket mer än när jag tog bilden, nu ligger det vitt, vitt, vitt. Jag tycker om den lite extra mycket, den allra första snön. Särskilt om jag får vara ute och svettas i den!
0
3 kommentarer
Helena Enqvist
8 november, 2016 at 11:35Den är något alldeles extra! Sedan kommer den där känslan när det helt plöstligt blivit vinter och massor av snö. Som i helgen. Ännu mer lyckokänslor i kroppen och man hoppas innerligt att den får ligga kvar!
Föressten är den blåa färgen på jackan så fin!
JB
8 november, 2016 at 13:03Första snön är en helt annan upplevelse nu när man har börjat cykla i skogen än vad den hade förr. Första snöturen för säsongen igår, träning med klubben. Bitvis fruset och hårt under snön och bitvis torr och lös snö på torra löv, vilket var otroligt halt. Vi testade att köra i några av endurospåren från helgens Novemberkåsa. Löst, lerigt och bitvis mycket svårkört. Jobbigt. Men kul. Lite slak i benen idag.
I morse var snön mest i vägen, svårt att lotsa fram pendlarhärket på oplogade gator till stationen. Tungtrampat och slirigt. Samma snö, två olika cykelupplevelser.
Trail & Inspiration
8 november, 2016 at 19:52Ja, det är verkligen en speciell känsla! Härligt! 🙂