Jag blir tokförtjust när jag får syn på den. Bergsknallen. Eller bergsknallarna. En skrovlig liten höjd med en trappa och en lite brantare nedfart, nästan ett drop, lite lagom klurigt. Jag låser dämparna och kör uppför stenarna. Blir glad för det kluriga/roliga spåret jag väljer uppför går fint. Vänder och tittar på spåret jag tänkt mig nedför. Måste akta så inte styret fastnar i trappräcket, men annars ser det fint ut – jag ser precis vilket spår jag vill ta. Det är just precis över vad jag tror att jag klarar av – alltså fixar jag det.
Jag backar en bit. Låser upp dämpningen. Descend-läge. Tar ett djupt andetag, peppar mig lite – drar det där mantrat Annie lärde mig förra våren, att jag är cyklist och har en uppgift att lösa och så tar jag fart mot droppet. OCH SÅ TVÄRBROMSAR JAG.
BEBISEN!
Under några minuters spårvalsanalyserande glömde jag fullständigt bort att jag har ett litet liv i magen. Men när jag närmar mig branten kickar någon form av instinkt in. Inte experimentera med nya teknikproblem strax över min förmåga med cykelfröet i magen! Puh, vilken tur att instinkten liksom kickar in, jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag tabbade mig så något hände.
Det här inlägget är förresten också svar på frågan om jag vågar cykla nu. Ja. Jag vågar. Jag snubblar väl oftare till när jag promenerar än jag ramlar på cykel – förutsatt att jag inte pressar mig och försöker cykla saker som jag inte känner mig säker på. Och den här gången, när jag i några få minuter glömde bort att jag är en cyklist på smällen, då kopplade ju instinkten på. Kroppen är cool. Och min nya cykel är en grym maskin, den är stadig, trygg och gör exakt som man vill. Perfekt preggohoj.
(Bilden är från en annan bergsknalle som jag inte tänkte cykla nedför)
5 comments
Haha, vilken insikt!
Puh! Jag trodde för ett ögonblick att det var just bergsknallen på bilden som du hade tänkt att besegra. Men precis som i bullen på tv så är det inte bergsknallen på bilden som har skrivit brevet.
Det är ju bra att hjärnan lägger ut spärrar för att skydda fröet, en våldsam vurpa kan ju få förödande konsekvenser för små cykelfrön. Men låt inte hjärnan bestämma för mycket, den kan bli överbeskyddande ibland. Fröet är riktigt bra skyddat i sin mjuka helkroppshjälm.
Hehe, man vet aldrig. I Huskvarna har vi ett gäng nedfarter som har utsikt j-lar så det känns ungefär som man ska drälla nedför berget fastän det bara är ett alldeles vanligt drop 😀
Häftigt ju, vilka instinkter som bara ligger där och väntar på rätt tillfälle att kicka in! Känns ju bra att det finns ett system som ibland är lite klokare än en själv, haha.
Eller hur, kroppen är för jäkla smart ibland alltså!!!