Tredje trimestern: gravidvecka 28 och 12 veckor till cykelfrö!

En graviditet är fyrtio veckor lång, plus minus två ungefär, och delas in i tre trimestrar. Vår bebismage byter vecka på söndagar och idag börjar vecka 28 och med den den tredje trimestern. Cykelfröet är någonstans kring trettioåtta centimeter lång och väger ungefär ett kilo och hon kan redan en massa grejer som är bra att kunna när man är bebis. Hicka, svälja, suga på tummen, höra, drömma, känna igen våra röster (och antagligen kattens spinnande), sparka och hon övningsandas fostervatten och kan ta tag i sina fötter och leka med navelsträngen. Riktigt fränt faktiskt.

Jag har noterat hur vi i början av graviditeten fick en himla massa kommentarer i stil med “höhö, nu blir det slut med sömn för all framtid” och “passa på att göra ditt och datt nu innan det är försent” men i takt med att magen växer och det närmar sig att vår Lilla L är här på riktigt har de som redan är medlemmar i föräldraklubben vänt och kommentarerna vi får nu är hjärtliga och fina. Nu får vi fler och fler varma och fina kommentarer om att vi har en rolig, omvälvande och fantastisk tid framför oss som föräldrar och mindre skämt om hemska vaknätter och bajsblöjor. Just det har jag visserligen varit övertygad om hela tiden – att det kommer att bli sjukt jobbigt, slitigt och krävande men också ett fantastiskt vackert äventyr.

De senaste veckorna har varit ganska bekväma men nu börjar det vända lite igen. Ett tag kändes gravid nästan lika härligt som vänta barn (ni vet, min indelning i två olika termer som jag gjorde i vecka 14 för att härda ut den jobbiga första halvan) men nu börjar jag tröttna på gravidgrejen igen. Kroppen börjar bli opraktisk nu, jag börjar känna mig tung och är ständigt kissenödig och så trycker bebis mot min ömtåliga IBS-mage och det är så ömt och opraktiskt. Dessutom har jag bäckensmärta/foglossning från helvetet och ibland om kvällarna kan jag på riktigt inte gå – en aning kinkigt. Jag mår fortfarande illa emellanåt och kräks ganska ofta, men en vänjer sig vid det mesta.

Roligt dock är när vi lyckas tajma så cykelfröpappan kan få känna de rejäla sparkarna från magen. Man märker att hon växer därinne för det blir mer kraft i dedär små fötterna hela tiden, även om hon ägnade några dagar av den här veckan åt att vara så stilla att vi fick åka till förlossningen och lyssna efter hjärtljud för säkerhets skull. Hu – det var läskigt, men allt var precis i sin ordning och nu är hon igång igen därinne. Den känslomässiga bergochdalbanan mellan lugn och oro när man väntar barn är så omvälvande.

Jag inledde vecka tjugosju med ett cykelpass med sedan har jag inte tränat en meter. Resultatet blir förstås jobbigt rastlösa ben om nätterna och inte så värst bra sömn så det där måste jag styra upp under veckan. Övningar mot foglossning, en aning styrketräning i försvagade armar och lite cykling minsann så ska det nog bli ordning på torpet.

Här hemma börjar bebissakerna trilla in. Vi har fått lite kläder, vi har fått hem startboxar från apoteken, det står en växasäng på vinden och en bebiskorg i vardagsrummet och vänner har redan kommit med fina presenter. Allt från amningsbh till bärsele, mjuka filtar, bebislakan och gosiga mjukdjur. Människorna vi har omkring oss är så himla fina och bra, jag känner mig så lyckligt lottad.

Tolv veckor kvar till bebis. Tre månader. En sommar. Och en massa längtan. Skynda dig september så vi får träffa vårt frö!